Det är konstigt att människan anpassar sig tillslut. Vi är sådana varelser som faller in i ekorrhjulet igen efter en tid. Men man glömmer aldrig. Man anpassar sig bara. Idag hittade jag ett gammalt kort i mitt minne. Vi ler, är brunbrända, det är en sommar för många år sedan. Du täljer en visselpipa av trä med stora, grova händer. Slöjdlärarhänder. Allt du gör, allt du lär mig, suger jag åt mig som en svamp. För du är bäst, du är min förebild, du ger svaret på hur en innerligt god människa ska vara. Det är alltid jag som du prioriterar först, du kommer alltid i andra hand.
Du är den som har lärt mig vad musik betyder.
Du byggde upp ett självförtroende hos mig. "Du kan, du är duktig. Du kan bli allt du vill bli".
Du hjälpte mig när jag föll, fick mig på fötter igen. Du skulle alltid finnas där för att hjälpa mig och stötta mig.
Det var inget som du sa bara för att vara snäll. Jag vet att du sa och gjorde det för att du trodde på mig.
Kommer du ihåg alla våra pratstunder? Hur starkt kan ett band mellan två människor bli? Vi var ett team.
Du och jag.
Aldrig, aldrig kommer jag träffa en människa som bryr sig så mycket om mig som du.
Sen blev du så trött. Kroppen sjönk ihop, du fick en otäck gul nyans över hela kroppen. Kroppen orkade inte och suckade vid varje steg. Men du klagade aldrig. Jag vet att det var för att skydda oss, som du alltid har gjort.
Jag satte mig alltid vid din sängkant. Trots att du knappt kunde hålla ögonlocken öppna, kämpade du med att vara vaken för att höra hur jag hade det. Hur jag hade det. Och jag berättade. Varför frågade jag aldig om du var rädd för det som skulle hända? Om du hade ont? Jag blundade.
Vi sågs inte på länge. Det var efteråt då mamma berättade att du hade sagt att du inte pallade längre. "Nu vill jag bara ha ett nackskott" Så sa du. Jag orkade inte längre att komma och hälsa på. Jag ville inte heller komma den där dagen på sjukhuset, men något sa mig att jag var tvungen att ta mig dit. Du hade fått ett eget rum. Rummet sa att allt snart skulle vara över. När dörren öppnades raserades allt. Det var inte du som låg där. Det var inte min stora, starka förebild. Det var något annat. Du låg lite på sidan. Tunt hår på din hjässa. Insjunkna ögon, orörlig blick som tittade rakt fram och långt bort. Du såg så liten och rädd ut. Handen höll ett krampaktigt tag om sjukhussängens kant. Den sista lilla styrkan. Jag såg smärtan som höll dig fången, men du klagade inte. Trots att du knappt kunde prata, fick du fram de sista orden. Du frågade efter mig. Jag gick fram och sökte din blick. För några korta sekunder mötte jag den och det dimmiga i dina ögon försvann och blev för en kort stund klara. Sen log du det där leendet och nickade. Vad mycket ett leende kan säga. 17 år av mitt liv passerade revy. De åren som du alltid hade varit med. Jag vet vad dina ögon och ditt leende sa till mig. Men jag sa ingenting. Varför? Det var ju min sista chans.
Sen försvann det klara i dina ögon igen och du tittade istället rakt igenom mig, på den där punkten som var så så långt bort. När jag kom ut genom dörren, ut i korridoren, föll jag ihop på golvet. Mina ben bar mig inte. Ett stort svart hål öppnade sig.Jag skrek. Jag grät. Varför skulle du tas ifrån mig? Min trygghet. Varför är livet så orättvist? Sjuksystrarna fick hjälpa mamma och mormor att få mig ut till bilen. Bara några väggar ifrån låg BB. Ett nytt liv såg dagens ljus och ett annat släcktes.
Alla gånger som jag har tänkt på vad jag skulle ha sagt de där sista sekunderna. Vaför sa jag inte dom där orden? Varför? Det som ger mig tröst och som ingen kan ta ifrån mig är vad du sa till mig genom det där leendet -Tack för allt du har gett mig, håll ut för jag lovar att vi ses igen.
Ja världens bästa morfar, det gör vi. Jag älskar dig och jag lovar att jag ska göra dig stolt.
Ingrid Bergman
