På fredag spelar dom. Som en skänk från ovan.
Platsen: Nalen
Tiden: 21.00
Vem kommer vara där ? JAG, var så säker!
//Greta
tisdag 10 april 2007
fredag 6 april 2007
Påsk är Skit
Först kanske jag ska börja med att beklaga mig över den bristfälliga uppdateringen i Bagladies bloggen. Vad har hänt mina damer ? Har ni tagit era kassar o dragit ? Vad vet jag ? Inte ett spår så långt ögat kan nå.
Min vecka började på sämsta möjliga sätt. Förra helgen var trevlig. Fredagen bjöd på "sambo-inflyttning" och vindrickande. Lördagen födelsedagsfest och restaurangmiddag för nära vän tillsammans med 13 andra trevliga vänner. På söndagen började jag ana oråd. Jag sa till min nyblivna sambo - Du, det känns lite som om jag håller på att bli sjuk.
Jag såg skräcken lysa genom hennes bakisdimmiga ögon. Det hade hon inte trott, att hon skulle få bo med en sjukling det första hon gjorde när hon flyttade in. Men enligt tradition blir jag alltid sjuk runt storhelger. Julen spenderade jag i sängen snorandes och hostandes i vårat sommarhus i dalarna med en paparazziterrorist till kusin som sällskap. (Inte i sängen. Ville bara förtydliga den punkten.)
Mycket riktigt. På måndagen slog den till. Påskinfluensen, den fruktade. Jag masade mig i väg till jobbet i hopp om att jag skulle må bättre. Det gjorde jag inte, redan vid lunch fick jag ta mina tillhörigheter och åka hem. Hemma har jag varit sen dess. Idag är det fredag och imorrn är det påskafton! Jag har spenderat veckan i sängen. Inte ens tv:n har jag orkat umgås med. Jag klarar inte av ljud när jag är sjuk. Det är som om det växer till stora monster i mitt huvud och vill banka ut alla celler jag har.
Nåväl. Idag är min sista dag som sjukling. Imorgon ska jag jobba. Jag tänker smitta alla som kommer i min väg, men det är inte mer än rätt. Jag är less på att vara hemma nu. Ensam. Sambon drog till sin hemstad redan i onsdags och tomt har det varit sen dess. Den enda mänskliga kontakt jag haft är ljudet från grannarna vägg i vägg som jag tror försökökte ha ihjäl varandra igår. Det dunsade och skreks. Nyfiken som jag är tryckte jag örat tätt mot väggen. Den vibrerade. Inget mer hände. Jag tror dom överlevde. Träffade på dom på balkongen idag där dom satt och blockerade min väg. Jag måste nämligen passera deras balkong när jag ska ut genom trapphuset eftersom jag bor på en loftgång. Är det så här det ska vara resten av sommaren ? Dom ska sitta där och breda ut sig i min gångväg och jag ska känna skam över att jag vill lämna min lägenhet. Jag hatar att bo på en loftgång. Det suger fetballe.
Min influensa börjar kännas mindre jobbig och jag vågade mig i väg till ica för att döva min ensamhet. Jag föraktade folket som stod och slogs om skoporna vid lösgodiset. Själv köpte jag frukt. Och snus. Godis gör mig illamående. Godis är skit.
Glad Påsk!
/Greta Garbo
Min vecka började på sämsta möjliga sätt. Förra helgen var trevlig. Fredagen bjöd på "sambo-inflyttning" och vindrickande. Lördagen födelsedagsfest och restaurangmiddag för nära vän tillsammans med 13 andra trevliga vänner. På söndagen började jag ana oråd. Jag sa till min nyblivna sambo - Du, det känns lite som om jag håller på att bli sjuk.
Jag såg skräcken lysa genom hennes bakisdimmiga ögon. Det hade hon inte trott, att hon skulle få bo med en sjukling det första hon gjorde när hon flyttade in. Men enligt tradition blir jag alltid sjuk runt storhelger. Julen spenderade jag i sängen snorandes och hostandes i vårat sommarhus i dalarna med en paparazziterrorist till kusin som sällskap. (Inte i sängen. Ville bara förtydliga den punkten.)
Mycket riktigt. På måndagen slog den till. Påskinfluensen, den fruktade. Jag masade mig i väg till jobbet i hopp om att jag skulle må bättre. Det gjorde jag inte, redan vid lunch fick jag ta mina tillhörigheter och åka hem. Hemma har jag varit sen dess. Idag är det fredag och imorrn är det påskafton! Jag har spenderat veckan i sängen. Inte ens tv:n har jag orkat umgås med. Jag klarar inte av ljud när jag är sjuk. Det är som om det växer till stora monster i mitt huvud och vill banka ut alla celler jag har.
Nåväl. Idag är min sista dag som sjukling. Imorgon ska jag jobba. Jag tänker smitta alla som kommer i min väg, men det är inte mer än rätt. Jag är less på att vara hemma nu. Ensam. Sambon drog till sin hemstad redan i onsdags och tomt har det varit sen dess. Den enda mänskliga kontakt jag haft är ljudet från grannarna vägg i vägg som jag tror försökökte ha ihjäl varandra igår. Det dunsade och skreks. Nyfiken som jag är tryckte jag örat tätt mot väggen. Den vibrerade. Inget mer hände. Jag tror dom överlevde. Träffade på dom på balkongen idag där dom satt och blockerade min väg. Jag måste nämligen passera deras balkong när jag ska ut genom trapphuset eftersom jag bor på en loftgång. Är det så här det ska vara resten av sommaren ? Dom ska sitta där och breda ut sig i min gångväg och jag ska känna skam över att jag vill lämna min lägenhet. Jag hatar att bo på en loftgång. Det suger fetballe.
Min influensa börjar kännas mindre jobbig och jag vågade mig i väg till ica för att döva min ensamhet. Jag föraktade folket som stod och slogs om skoporna vid lösgodiset. Själv köpte jag frukt. Och snus. Godis gör mig illamående. Godis är skit.
Glad Påsk!
/Greta Garbo
tisdag 27 mars 2007
Highlight of the day
Jag har glömt bort hur det är att vara ledig. Känslan av att vakna halv tolv på förmiddagen med en blank dag framför sig. Inte känslan över att stressa till något jobb, möte eller annan schemalagd aktivitet.
Nej, denna dag skulle enbart ägnas åt ren och skär avslappning. Ni vet, ta dagen som den kommer perspektivet. Följande saker har skett under min lediga dag.
1. Lång frukost.
2. LÅNG promenad i vårsolen.
3. Människospaning på parkbänk. (följande observationer gjordes: Par med hund, ett antal mammor med barnvagn, hurtig pensionär med stavar, fler hundägare, tjej med snygga skor, fjortispar som diskuterade minigrisar och sex)
4. Lunch på balkongen.
5.Bokläsning på balkongen.
6. Tv-slappande i soffan (händer aldrig annars)
Jag är nöjd med dagen. Imorgon ska jag jobba.
/ Greta Garbo
onsdag 7 mars 2007
Det kommer över mig
Det är konstigt att människan anpassar sig tillslut. Vi är sådana varelser som faller in i ekorrhjulet igen efter en tid. Men man glömmer aldrig. Man anpassar sig bara. Idag hittade jag ett gammalt kort i mitt minne. Vi ler, är brunbrända, det är en sommar för många år sedan. Du täljer en visselpipa av trä med stora, grova händer. Slöjdlärarhänder. Allt du gör, allt du lär mig, suger jag åt mig som en svamp. För du är bäst, du är min förebild, du ger svaret på hur en innerligt god människa ska vara. Det är alltid jag som du prioriterar först, du kommer alltid i andra hand.
Du är den som har lärt mig vad musik betyder.
Du byggde upp ett självförtroende hos mig. "Du kan, du är duktig. Du kan bli allt du vill bli".
Du hjälpte mig när jag föll, fick mig på fötter igen. Du skulle alltid finnas där för att hjälpa mig och stötta mig.
Det var inget som du sa bara för att vara snäll. Jag vet att du sa och gjorde det för att du trodde på mig.
Kommer du ihåg alla våra pratstunder? Hur starkt kan ett band mellan två människor bli? Vi var ett team.
Du och jag.
Aldrig, aldrig kommer jag träffa en människa som bryr sig så mycket om mig som du.
Sen blev du så trött. Kroppen sjönk ihop, du fick en otäck gul nyans över hela kroppen. Kroppen orkade inte och suckade vid varje steg. Men du klagade aldrig. Jag vet att det var för att skydda oss, som du alltid har gjort.
Jag satte mig alltid vid din sängkant. Trots att du knappt kunde hålla ögonlocken öppna, kämpade du med att vara vaken för att höra hur jag hade det. Hur jag hade det. Och jag berättade. Varför frågade jag aldig om du var rädd för det som skulle hända? Om du hade ont? Jag blundade.
Vi sågs inte på länge. Det var efteråt då mamma berättade att du hade sagt att du inte pallade längre. "Nu vill jag bara ha ett nackskott" Så sa du. Jag orkade inte längre att komma och hälsa på. Jag ville inte heller komma den där dagen på sjukhuset, men något sa mig att jag var tvungen att ta mig dit. Du hade fått ett eget rum. Rummet sa att allt snart skulle vara över. När dörren öppnades raserades allt. Det var inte du som låg där. Det var inte min stora, starka förebild. Det var något annat. Du låg lite på sidan. Tunt hår på din hjässa. Insjunkna ögon, orörlig blick som tittade rakt fram och långt bort. Du såg så liten och rädd ut. Handen höll ett krampaktigt tag om sjukhussängens kant. Den sista lilla styrkan. Jag såg smärtan som höll dig fången, men du klagade inte. Trots att du knappt kunde prata, fick du fram de sista orden. Du frågade efter mig. Jag gick fram och sökte din blick. För några korta sekunder mötte jag den och det dimmiga i dina ögon försvann och blev för en kort stund klara. Sen log du det där leendet och nickade. Vad mycket ett leende kan säga. 17 år av mitt liv passerade revy. De åren som du alltid hade varit med. Jag vet vad dina ögon och ditt leende sa till mig. Men jag sa ingenting. Varför? Det var ju min sista chans.
Sen försvann det klara i dina ögon igen och du tittade istället rakt igenom mig, på den där punkten som var så så långt bort. När jag kom ut genom dörren, ut i korridoren, föll jag ihop på golvet. Mina ben bar mig inte. Ett stort svart hål öppnade sig.Jag skrek. Jag grät. Varför skulle du tas ifrån mig? Min trygghet. Varför är livet så orättvist? Sjuksystrarna fick hjälpa mamma och mormor att få mig ut till bilen. Bara några väggar ifrån låg BB. Ett nytt liv såg dagens ljus och ett annat släcktes.
Alla gånger som jag har tänkt på vad jag skulle ha sagt de där sista sekunderna. Vaför sa jag inte dom där orden? Varför? Det som ger mig tröst och som ingen kan ta ifrån mig är vad du sa till mig genom det där leendet -Tack för allt du har gett mig, håll ut för jag lovar att vi ses igen.
Ja världens bästa morfar, det gör vi. Jag älskar dig och jag lovar att jag ska göra dig stolt.
Ingrid Bergman
Du är den som har lärt mig vad musik betyder.
Du byggde upp ett självförtroende hos mig. "Du kan, du är duktig. Du kan bli allt du vill bli".
Du hjälpte mig när jag föll, fick mig på fötter igen. Du skulle alltid finnas där för att hjälpa mig och stötta mig.
Det var inget som du sa bara för att vara snäll. Jag vet att du sa och gjorde det för att du trodde på mig.
Kommer du ihåg alla våra pratstunder? Hur starkt kan ett band mellan två människor bli? Vi var ett team.
Du och jag.
Aldrig, aldrig kommer jag träffa en människa som bryr sig så mycket om mig som du.
Sen blev du så trött. Kroppen sjönk ihop, du fick en otäck gul nyans över hela kroppen. Kroppen orkade inte och suckade vid varje steg. Men du klagade aldrig. Jag vet att det var för att skydda oss, som du alltid har gjort.
Jag satte mig alltid vid din sängkant. Trots att du knappt kunde hålla ögonlocken öppna, kämpade du med att vara vaken för att höra hur jag hade det. Hur jag hade det. Och jag berättade. Varför frågade jag aldig om du var rädd för det som skulle hända? Om du hade ont? Jag blundade.
Vi sågs inte på länge. Det var efteråt då mamma berättade att du hade sagt att du inte pallade längre. "Nu vill jag bara ha ett nackskott" Så sa du. Jag orkade inte längre att komma och hälsa på. Jag ville inte heller komma den där dagen på sjukhuset, men något sa mig att jag var tvungen att ta mig dit. Du hade fått ett eget rum. Rummet sa att allt snart skulle vara över. När dörren öppnades raserades allt. Det var inte du som låg där. Det var inte min stora, starka förebild. Det var något annat. Du låg lite på sidan. Tunt hår på din hjässa. Insjunkna ögon, orörlig blick som tittade rakt fram och långt bort. Du såg så liten och rädd ut. Handen höll ett krampaktigt tag om sjukhussängens kant. Den sista lilla styrkan. Jag såg smärtan som höll dig fången, men du klagade inte. Trots att du knappt kunde prata, fick du fram de sista orden. Du frågade efter mig. Jag gick fram och sökte din blick. För några korta sekunder mötte jag den och det dimmiga i dina ögon försvann och blev för en kort stund klara. Sen log du det där leendet och nickade. Vad mycket ett leende kan säga. 17 år av mitt liv passerade revy. De åren som du alltid hade varit med. Jag vet vad dina ögon och ditt leende sa till mig. Men jag sa ingenting. Varför? Det var ju min sista chans.
Sen försvann det klara i dina ögon igen och du tittade istället rakt igenom mig, på den där punkten som var så så långt bort. När jag kom ut genom dörren, ut i korridoren, föll jag ihop på golvet. Mina ben bar mig inte. Ett stort svart hål öppnade sig.Jag skrek. Jag grät. Varför skulle du tas ifrån mig? Min trygghet. Varför är livet så orättvist? Sjuksystrarna fick hjälpa mamma och mormor att få mig ut till bilen. Bara några väggar ifrån låg BB. Ett nytt liv såg dagens ljus och ett annat släcktes.
Alla gånger som jag har tänkt på vad jag skulle ha sagt de där sista sekunderna. Vaför sa jag inte dom där orden? Varför? Det som ger mig tröst och som ingen kan ta ifrån mig är vad du sa till mig genom det där leendet -Tack för allt du har gett mig, håll ut för jag lovar att vi ses igen.
Ja världens bästa morfar, det gör vi. Jag älskar dig och jag lovar att jag ska göra dig stolt.
Ingrid Bergman
måndag 5 mars 2007
torsdag 1 mars 2007
en clown säljer inga kläder
Jag försover mig aldrig. Jag har aldrig gjort det i hela mitt liv. När jag gick på gymnasiet gjorde jag det med flit. Men jag har aldrig gjort det av misstag. Förrän i dag. 9.45 skulle jag vara på plats. Klockan ringde ej. Konstigt. Jag vet att jag ställde den igår eftersom jag var tvungen att ställa om den till en senare tid än jag normalt stiger upp. Hur som helst, mobiljävlen gjorde inte sitt jobb. Jag har nämligen inget minne av att jag stängt av den i sömnen eller liknande. Nej den vägrade helt och fullt bara sköta sin uppgift.
09.05 vaknar jag. Kollar på klockan och tror att jag drömmer. Jag är tvärkörd! 40 minuter innan jag ska öppna butiken. 20 minuter bara för att åka tunnelbana, 5 min gångväg både hit o dit. Det är en ekvation som bara inte går ihop. Jag slänger mig ur sängen, in i duschen, ut ur duschen innan jag ens vet om jag blivit blöt. Slänger på mig gårdagens kläder. Rafsar ihop håret i ngt som ska likna en frisyr. Sminkar mig hastigt och inser på vägen att jag ser ut som en clown från cirkus scott. Inte undra på att ungen mitt emot glodde så ögonen höll på att ploppa ut. Ingen vill köpa kläder av en clown. Det är inte trovärdigt.
Ger kattstackarn mat, springer till tunnelbanan. Fan, SL-kortet gick ut igår. Finns inte tid att köpa nytt. Fan, fan,fan. Jag är för feg för att planka. Ingen i luckan. Tur. Jag missar tåget. Får vänta 10 min på perrongen. Tåget går, jag kan andas ut. Väl framme. SL-kontroll. Jävla pissskit. Jag visar upp mitt kort som gick ut i går. Tyvärr var Sl-kontrollanten mer skärpt än jag och hade koll på dagens datum. Han kunde inte vänta på att ge mig böter. Jag skakar av ilska och försöker hjälpligt förklara situationen att jag försovit mig och inte hade tid att köpa ett nytt kort men hade för avsikt att göra den senare idag. Jag skulle minsann aldrig planka om det verkligen inte var kris. Han ger sig inte, han vill ringa min station o kolla om det var bemannat i luckan. Tiden tickar. Jag brinner inombords. Det slutar med att han vill att jag ska köpa en biljett. Icket. Jag vägrar. Aldrig att jag tänker betala 40 spänn när jag ska köpa ett nytt kort senare. Noway José! Jag ska köpa ett sl-kort!
-Då får du göra det nu!
Jag får stå i världens längsta kö på pressbyrån. Slänger åt kassörskan mitt kort. Kan man jobba saktare ? Med sl-kontrollanten i hasorna får jag mitt sl-kort. Ger honom en föraktfull blick och rusar med klapprande steg till vakten för att skriva in mig.
09.55 öppnar jag kassan. Händelserik timme den här morgonen. Jag ser ut som skit, mår skit och är sur hela dagen. Pissdag. Vid lunch tror jag att jag ska svimma. Då har jag ännu inte ätit sen i går. Frukosten är mitt viktigaste mål på dagen. Utan den är jag ingen. Inte mig själv i alla fall. Köper sushi och en 200 grams chokladkaka. Trycker i mig hela. Mår ännu sämre.
Jag gillar inte servicejobb. Jag gillar mitt kontor. Jag vill alltid vara där. Då kan man gömma sig bakom datorn och behöver inte se så där fräsch ut hela dagen.
Förra veckan blev jag misstagen för en make up artist. Det var en bra dag.
/ Greta Garbo
09.05 vaknar jag. Kollar på klockan och tror att jag drömmer. Jag är tvärkörd! 40 minuter innan jag ska öppna butiken. 20 minuter bara för att åka tunnelbana, 5 min gångväg både hit o dit. Det är en ekvation som bara inte går ihop. Jag slänger mig ur sängen, in i duschen, ut ur duschen innan jag ens vet om jag blivit blöt. Slänger på mig gårdagens kläder. Rafsar ihop håret i ngt som ska likna en frisyr. Sminkar mig hastigt och inser på vägen att jag ser ut som en clown från cirkus scott. Inte undra på att ungen mitt emot glodde så ögonen höll på att ploppa ut. Ingen vill köpa kläder av en clown. Det är inte trovärdigt.
Ger kattstackarn mat, springer till tunnelbanan. Fan, SL-kortet gick ut igår. Finns inte tid att köpa nytt. Fan, fan,fan. Jag är för feg för att planka. Ingen i luckan. Tur. Jag missar tåget. Får vänta 10 min på perrongen. Tåget går, jag kan andas ut. Väl framme. SL-kontroll. Jävla pissskit. Jag visar upp mitt kort som gick ut i går. Tyvärr var Sl-kontrollanten mer skärpt än jag och hade koll på dagens datum. Han kunde inte vänta på att ge mig böter. Jag skakar av ilska och försöker hjälpligt förklara situationen att jag försovit mig och inte hade tid att köpa ett nytt kort men hade för avsikt att göra den senare idag. Jag skulle minsann aldrig planka om det verkligen inte var kris. Han ger sig inte, han vill ringa min station o kolla om det var bemannat i luckan. Tiden tickar. Jag brinner inombords. Det slutar med att han vill att jag ska köpa en biljett. Icket. Jag vägrar. Aldrig att jag tänker betala 40 spänn när jag ska köpa ett nytt kort senare. Noway José! Jag ska köpa ett sl-kort!
-Då får du göra det nu!
Jag får stå i världens längsta kö på pressbyrån. Slänger åt kassörskan mitt kort. Kan man jobba saktare ? Med sl-kontrollanten i hasorna får jag mitt sl-kort. Ger honom en föraktfull blick och rusar med klapprande steg till vakten för att skriva in mig.
09.55 öppnar jag kassan. Händelserik timme den här morgonen. Jag ser ut som skit, mår skit och är sur hela dagen. Pissdag. Vid lunch tror jag att jag ska svimma. Då har jag ännu inte ätit sen i går. Frukosten är mitt viktigaste mål på dagen. Utan den är jag ingen. Inte mig själv i alla fall. Köper sushi och en 200 grams chokladkaka. Trycker i mig hela. Mår ännu sämre.
Jag gillar inte servicejobb. Jag gillar mitt kontor. Jag vill alltid vara där. Då kan man gömma sig bakom datorn och behöver inte se så där fräsch ut hela dagen.
Förra veckan blev jag misstagen för en make up artist. Det var en bra dag.
/ Greta Garbo
Fuck
I bland blir jag rädd för mig själv. Och förbannad.
Har jag blivit förståndshandikappad på senare dar? Var tvungen att befinna mig på ett mycket viktigt semenarie i skolan idag. Schemat visade att jag skulle vara närvarande kl 13. Ah! Vad bra då hinner jag ju träna länge på mitt föredrag om vi börjar så sent som klockan 3! Lika med det blev inget semenarie för mig idag.
Ehh? En fråga som skulle passa mig på kommande tenta är: När får man lära sig digital klocktid? Svar: Lågstadiet nångång.
KUKEN BALLEN LIDINGÖVALLEN!
Men jag har tyvärr bara mig själv och mitt mongo huvud som är helt fucked up att skylla på denna gång. Grrr...
Nåväl, tidigare i dag skickades en avi till min adress. Det var min kära syster och hennes pojkvän som så snällt skickade en hälsning att jag skulle få hämta ut en försenad födelsedagspresent på posten. Med snabba ben småjoggade jag ivrigt iväg till närmaste postuthämtning. På vägen hem fick jag bära ett mastodontpaket. Väl hemma rev jag upp papper och snören så det flög runt i hela lägenheten, som det paketkåta och giriga småbarn jag är. Väl där fanns två böcker "Nussekudden" och "Så hanterar du din ilska" Det visade sig så att jag hade fått fel paket med mig hem på grund av en jävla retarded kassakossa. Med handen på hjärat var det synd att inte paket var tillägnat mig. Jag hade säkert kunna lära mig ett och ett annat av den litteraturen. Småspottande, fräsande och med ett antal ytterst olämpliga svordomar traskade jag tillbaka den långa vägen till postkassörskan och konfronterade den stackars haggan.
Ingrid Bergman
onsdag 28 februari 2007
float on
då börjar det vankas helg med diverse inbjudningar till diverse fester. den kommer bli grym. har tjuvkikat lite på inbjudningslistan till fredagens fest, och jag lovar, vi kommer inte bli besvikna. har en tendens att gå käpprätt år skogen när man planerat outfit flera dagar i förväg. men festen på fredag är kassaskåpssäker. kommer förstås få anledning att återkomma på den punkten.
onsdag kväll.
inte ett livstecken
inte ett sms
inte ett telefonsamtal
eller jo! Jag blev erbjuden ett kort på en fin restaurang i gamla stan idag. det är ju aldrig fel, jag tackade ja såklart!
och nu har jag slagit mobilen på ljudlös.
man vet aldrig vad för dårar som kan ringa en onsdagsnatt. folk som inte jobbar på torsdagar. idioter med andra ord, idioter med oanständiga förslag. varför kommer dessa fram såfort mörkrets ingång? hälften av de som brukar höra av sig har jag aldrig sett i dagsljus. även fast jag vet av egen erfarenhet, dels att jag är mycket hetare i mörker, och drar slutsatsen att andra är det också, så är stämpeln one night stand svår att tvätta bort. har man väl bingat utvecklas inte relationen längre till än åtminstone ha sex nykter nån gång once i a while. och jag är trött på detta! en ny fräsch Monica möter våren med kyskhetsbältet på. nästa som slinker igenom. antingen är det farfar eller så måste jag helt enkelt hitta nån o bli kär i.
/M
Tidiga vårkänslor...
Mitt liv har vänt som en pankaka i en stekpanna.
Kär. Kankse lite för starkt ord. Men smått förälskad.
En dejt plus het natt med lite sömn hos ett underbar kille. Åkte dit utan några direkta förväntningar igår kväll. Sist vi sågs kan man ju säga att jag inte hade alla hästar i stallet efter ett stort antal drinkar. Minnesbilderna är få och jag trodde knappt att jag skulle känna igen killen när jag stod där med darriga ben i hans trapphus. När dörren öppnades slog det mig genast att, fan kisen är ju en riktig heting. Efter ett långt långt givande samtal fram till småtimmarna, hamnade vi som förväntat i sänghalmen. Vilken sängatlet! Att jag inte minns mer av hans kvalitéer sen sist vi snurrade runt bland svettiga lakan. Alkoholens fel. Eftersom jag var i ett nyktert tillstånd i går kväll är minnesbilderna helt klart skarpare. Denna natt tog han mig till högre höjder, kändes som att jag kunde flyga runt där bland molnen och snegla ner på jorden och alla prickar av människor utifrån ett annorlunda perspektiv. Härligt med killar som verkligen vet hur man hanskas med den mest komplexa delen på en kvinnokropp. I like. A lot.
Charmig, jordnära, gorgeous och mogen. Plus en 10 poängare i snarkelådan. Vad mer kan man begära? Helt klart potentiell pojkvän. Gode Gud gör så att vi snart ses igen!
Ingrid Bergman
tisdag 27 februari 2007
lönen kom....och gick
JAAAA! Månadens lyckligaste dag är kommen. Dagen då inte banksaldot visar 0,00. Eller i många fall minus obestämd summa. Härliga löning. Prisa gud. Tack för att jag har ett jobb och får leva i visshet om att det inkommer en summa regelbundet varje månad. Lönekontoret kan man lita på. Nästan alla gånger. En gång fick jag dubbel lön. En annan gång fick jag ett redan utbetalat reseförskott. Ja, det har farktiskt aldrig hänt att jag fått mindre pengar än jag väntat på. (Tro nu inte att jag behöll pengarna ovan, nej som den ärliga svensson jag är betalade jag naturligtvis tillbaka slantarna direkt. Lönetjejen o jag är ju polare nu) Jag älskar lön!
Tyvärr har den en tendens att försvinna lika snabbt som den kom. Lönen. Som en oväntad gäst på tillfälligt besök. Idag kände jag mig till exempel tvungen att inhandla ca 2 klänningar, en kofta, en kjol och ett linne från våran spring -07 kollektion. Som tur är har jag god hand med butikschefen i vår conceptstore och får älskvärt skriva upp mina plagg på delad betalning. Trots detta faktum och gedigen personalrabatt skenade summan iväg och lämnade en ynklig summa kvar på mitt precis påfyllda lönekonto. Och dagen och för den delen månaden som inte ens har börjat var inte slut där. Nej, listan är lång. Varför tar allt slut på samma gång?
Denna månad har mina badrumskompisar beslutat sig för att slänga in handduken. Ingen créme kvar i Dermalogica tuben för extra känslig hy. Min special, special ansiktstvätt får man kämpa sig blå för att få ur den sista skätten. Puderdosan gapar tom och parfymflaskan funderar jag på att slå sönder för att komma åt dom sista dropparna väldoft. Hur kan detta hända ? Jag kan nämligen inte minnas att jag inhandlat detta vid samma tillfälle tidigare. Nej, dom har gaddat i hop sig. Poff. Borta. Ingen mera skönhet för Greta. Hon kan nöja sig med Nivea och Date. Nej tack.
Jag gjorde ett försök att gå in på H&M och botanisera bland diverse lågpriscrémer. Men det bär emot. Jag tror liksom inte att en créme för 98,50 fungerar lika bra som en för 650. Kalla mig lurad om ni vill. Men jag har tillbringat nog många timmar på ansiktsbehandling för att veta var jag ska lägga mina slantar i skönhetsindustrin. Och inte är det Nivea i alla fall. Jag råkar ha norra europas mest känsliga hy och då får man ge akt på vad man ger sin hud för tillskott.
Imorgon vankas ett besök på apoteket samt inhandling av ett par mycket spektakulära skor av herrmodell, som förväntas göra underverk för mina fötter som börjar visa symtom på en mindre utbuktning brevid höger stortå. Halgus Valgus tror jag bestämt att det heter. Också känt som "mången långa promenader i högar klackar syndromet". Mitt hår behöver sig också en rejäl upppiffning. Om jag vågar mig till en frisör som inte kommer slita av sig sitt eget hår när han ser mina slitna toppar och ofärgade utväxt. Pagen har övergått till något slags obehagligt försök till halvlång man och är för det mesta uppvirat i en kringla. Nu är det dax. Saxen ska fram och jag skyr inga medel. Dom får håna mig bäst dom vill. Det är ju över på 1,5 timme och sen är jag en ny människa. Med en frisyr, i någon månad till.
Tanken slog mig just att CSN vill ha en del av kakan också. Jag trodde nämligen att dom hade glömt bort mig eftersom det är över ett år sedan jag avslutade min utbildning. Men nej, när jag minst anade det dök den upp. Inbetalningsavin som talade om att jag snällt skulle betala 1500kr senast den 28 februari. Nåväl, det är ju bara den 27:e idag. Saker kan ju hända innan dess. Hyran också, är det verkligen meningen att jag ska betala 4700 svenska kronor för att bo i min lägenhet ? Ja, tydligen för den återkommer varje månad. Det lyckas jag alltid förtränga, lika så SL-kortet. Jag ska börja cykla.
Nej nu ska jag laga mig en riktigt delikat middag. Jag tror det blir havregrynsgröt. Kanske toppad med lingonsylt.
/Greta Garbo
Tyvärr har den en tendens att försvinna lika snabbt som den kom. Lönen. Som en oväntad gäst på tillfälligt besök. Idag kände jag mig till exempel tvungen att inhandla ca 2 klänningar, en kofta, en kjol och ett linne från våran spring -07 kollektion. Som tur är har jag god hand med butikschefen i vår conceptstore och får älskvärt skriva upp mina plagg på delad betalning. Trots detta faktum och gedigen personalrabatt skenade summan iväg och lämnade en ynklig summa kvar på mitt precis påfyllda lönekonto. Och dagen och för den delen månaden som inte ens har börjat var inte slut där. Nej, listan är lång. Varför tar allt slut på samma gång?
Denna månad har mina badrumskompisar beslutat sig för att slänga in handduken. Ingen créme kvar i Dermalogica tuben för extra känslig hy. Min special, special ansiktstvätt får man kämpa sig blå för att få ur den sista skätten. Puderdosan gapar tom och parfymflaskan funderar jag på att slå sönder för att komma åt dom sista dropparna väldoft. Hur kan detta hända ? Jag kan nämligen inte minnas att jag inhandlat detta vid samma tillfälle tidigare. Nej, dom har gaddat i hop sig. Poff. Borta. Ingen mera skönhet för Greta. Hon kan nöja sig med Nivea och Date. Nej tack.
Jag gjorde ett försök att gå in på H&M och botanisera bland diverse lågpriscrémer. Men det bär emot. Jag tror liksom inte att en créme för 98,50 fungerar lika bra som en för 650. Kalla mig lurad om ni vill. Men jag har tillbringat nog många timmar på ansiktsbehandling för att veta var jag ska lägga mina slantar i skönhetsindustrin. Och inte är det Nivea i alla fall. Jag råkar ha norra europas mest känsliga hy och då får man ge akt på vad man ger sin hud för tillskott.
Imorgon vankas ett besök på apoteket samt inhandling av ett par mycket spektakulära skor av herrmodell, som förväntas göra underverk för mina fötter som börjar visa symtom på en mindre utbuktning brevid höger stortå. Halgus Valgus tror jag bestämt att det heter. Också känt som "mången långa promenader i högar klackar syndromet". Mitt hår behöver sig också en rejäl upppiffning. Om jag vågar mig till en frisör som inte kommer slita av sig sitt eget hår när han ser mina slitna toppar och ofärgade utväxt. Pagen har övergått till något slags obehagligt försök till halvlång man och är för det mesta uppvirat i en kringla. Nu är det dax. Saxen ska fram och jag skyr inga medel. Dom får håna mig bäst dom vill. Det är ju över på 1,5 timme och sen är jag en ny människa. Med en frisyr, i någon månad till.
Tanken slog mig just att CSN vill ha en del av kakan också. Jag trodde nämligen att dom hade glömt bort mig eftersom det är över ett år sedan jag avslutade min utbildning. Men nej, när jag minst anade det dök den upp. Inbetalningsavin som talade om att jag snällt skulle betala 1500kr senast den 28 februari. Nåväl, det är ju bara den 27:e idag. Saker kan ju hända innan dess. Hyran också, är det verkligen meningen att jag ska betala 4700 svenska kronor för att bo i min lägenhet ? Ja, tydligen för den återkommer varje månad. Det lyckas jag alltid förtränga, lika så SL-kortet. Jag ska börja cykla.
Nej nu ska jag laga mig en riktigt delikat middag. Jag tror det blir havregrynsgröt. Kanske toppad med lingonsylt.
/Greta Garbo
platt pannkaka
i söndags skulle vi göra pannkakor
först fick vi handla alla ingridienserna eftersom jag knappast har färska ägg, sylt och mjölk hemma i kylskåpet
- har du smör & mjöl då?
-JAJJEMEN svarade jag på ica, glad i hågen att jag iaf hade TVÅ saker hemma.
dags att köra igång
1. jag har ingen plastbunke, vi får blanda smet i en chipsskål.
2. du monica, har du mjöl? joo det är klart jag har mjöl hemma. nej jag har inte mjöl.
3. springer över gatan i snökaoset o köper stans dyraste minsta mjölpåse.
4. dags att börja steka. vad min kamrat menade med smör var inte härsket lätt&lagom utan margarin. säg det då!
5. jag vägrar gå till affären igen, skickar iväg henne.
6. dags att börja steka
7. jag har ingen stekspade
8. provar en slickepott. men den smälter i stekpannan.
men, vi blev mätta iaf.
/m
först fick vi handla alla ingridienserna eftersom jag knappast har färska ägg, sylt och mjölk hemma i kylskåpet
- har du smör & mjöl då?
-JAJJEMEN svarade jag på ica, glad i hågen att jag iaf hade TVÅ saker hemma.
dags att köra igång
1. jag har ingen plastbunke, vi får blanda smet i en chipsskål.
2. du monica, har du mjöl? joo det är klart jag har mjöl hemma. nej jag har inte mjöl.
3. springer över gatan i snökaoset o köper stans dyraste minsta mjölpåse.
4. dags att börja steka. vad min kamrat menade med smör var inte härsket lätt&lagom utan margarin. säg det då!
5. jag vägrar gå till affären igen, skickar iväg henne.
6. dags att börja steka
7. jag har ingen stekspade
8. provar en slickepott. men den smälter i stekpannan.
men, vi blev mätta iaf.
/m
Förälskelse
Hemkommen från shoppingtur med fru zetterlund.
Med mig hem finns en påse med alldeles för dyrt innehåll för min studentkassa, och en liten irreterande känsla av ångest. Jag inbillar mig att utan det här Carin Wester plagget i mitt liv kan jag faktiskt knappt leva, jag kommer att bli som en helt ny person i den. Se sofistikerad och smal ut. Jaja det sistnämnda stämmer inte riktigt enligt mig. Jag kommer alltid få tampas med mina allt för stora resurser till bakdel och rediga vader. Men den döljer och fixerar det mesta som annars ser sladdrigt ut. Det nalkas fest nu igen i helgen. Och inte vilken fest som helst, denna ser jag mycket fram emot. Det betyder att alla de gamla trasorna i garderoben är uteslutna. Så summa sumarum ser det ut som att jag kommer att få leva knapert denna månad. Igen. En ny förälskelse som detta plagg gör att den här månaden kräver en stor dos självdiciplin, vilket jag saknar.
På tal om förälskelse träffade jag en gammal flamma i helgen. Min barndomskärlek. Vad är det som gör att denna herre fortfarande vänder upp och ner på hela mitt liv varenda gång vi ses? Jag tror att jag har glömt honom, men varje gång jag ser de där chokladbruna ögonen, smajlet och den lockhåriga kaluffsen faller jag pladask. Mitt hjärta börjar slå och jag blir otroligt löjlig och konstig. Jag vill ha dig din jävel! Kan du inte förstå det?
Ingrid Bergman
Med mig hem finns en påse med alldeles för dyrt innehåll för min studentkassa, och en liten irreterande känsla av ångest. Jag inbillar mig att utan det här Carin Wester plagget i mitt liv kan jag faktiskt knappt leva, jag kommer att bli som en helt ny person i den. Se sofistikerad och smal ut. Jaja det sistnämnda stämmer inte riktigt enligt mig. Jag kommer alltid få tampas med mina allt för stora resurser till bakdel och rediga vader. Men den döljer och fixerar det mesta som annars ser sladdrigt ut. Det nalkas fest nu igen i helgen. Och inte vilken fest som helst, denna ser jag mycket fram emot. Det betyder att alla de gamla trasorna i garderoben är uteslutna. Så summa sumarum ser det ut som att jag kommer att få leva knapert denna månad. Igen. En ny förälskelse som detta plagg gör att den här månaden kräver en stor dos självdiciplin, vilket jag saknar.
På tal om förälskelse träffade jag en gammal flamma i helgen. Min barndomskärlek. Vad är det som gör att denna herre fortfarande vänder upp och ner på hela mitt liv varenda gång vi ses? Jag tror att jag har glömt honom, men varje gång jag ser de där chokladbruna ögonen, smajlet och den lockhåriga kaluffsen faller jag pladask. Mitt hjärta börjar slå och jag blir otroligt löjlig och konstig. Jag vill ha dig din jävel! Kan du inte förstå det?
Ingrid Bergman
snälla snö, stick
åh vad jag önskar mig en vår i Stockholm. Jag vill, nu. Jag vill ha högklackat på Festen i helgen. Jag har försökt, men jag känner mig verkligen inte snygg i mina fula svarta stövlar som känns som ett par pjäxor. Idag efter jobbet måste jag in till stan och handla kläder, är det nån gång man måste vara sitt yttersta så är det på fredag. Idag har jag inga hämningar vad gäller prislappar. Idag mina damer och herrar, är dagen jag fick lön.
/monica
måndag 26 februari 2007
tillbaka
Äntligen tillbaka i kära Stockholm!
Tänk vad spirande glad man blir i själen när man återigen anländer till denna sköna stad. Man får nästan en känsla av nyförälskelse i hjärteroten när man skymtar de vackra husen längs med vattnet och ser yuppinallefolket i kostym som springer till möten med sina portföljer. Med nya ögon blir de fnittrande fjortisarna i sina fjällrävar och leggins charmiga (bara några enstaka sekunder) och tunnelbaneturen sista biten hem en mycket behaglig resa. Jag log tillochmed vänligt åt munspelsmannen när han var mitt uppe i sin svängande dans på vägen hem från T-centralen. Inte för att jag tror att han lade märkte till min vänliga gest. Han hade full koncentration på ett framförande av en melodi som spelades i ett stort antal tonarter på samma gång.
Hemkomsten känns som en lättnad. Efter att ha varit en sväng i ett behagligt och glatt Göteborg för att hjälpa min syster med flytt, tillbringade jag även ett långt dygn i min hemstad. Nej, så långt var det inte. Det är klart att det någonstans finns ett behov av att träffa sina "gamla" vänner. Med risk att komma till något som känns som en ödestad med utflugna vänner som dragit sin kos till roligare platser, lyckades jag tajma in en träff med fyra vänner som samtidigt besökte denna stad som gud glömde.
Ibland tycker jag synd om mina föräldrar som bor där. "Men små städer har också sin charm" Städer? Ja så kan man väl också kalla det. Jag kallar det ofta en pytteliten sorglig hemoröjd.
"Men du vet Jessie gjorde ju abort häromdagen igen, gjorde hon. Så nu har jag faktiskt sagt åt na att näste gång ja gör na på smällen så får dä bli som dä blir. Å ja har ju faktiskt fått jobbet på Lidl. "
(Två ynglingar står och samtalar utanför systemet)
På ett av stadens två caféer, belägen på torget, samlas varje dag, ett stort antal av invånarna för att uppnå concensus precis som de gamla grekerna. Dock handlar inte detta bullshit om hur vi ska få ett bättre samhälle. Här är det syjuntasnack.Det surras hej vilt mellan ung som gammal, kvinna som man, om helgens incidenter. Det är tal om folk som har nitat fläskiga raggare och de språkas om lättfotade flickor som har sugit kuk bakom citygrillen. Det finns bara en sak som kan få tyst på kacklet i hönsgården. Detta sker endast då ortens stora hjältar från stadens lag med stort L, dundrar in på rad. Med en varsin flickvän under armen gör hockeyspelarna entré.
Det är som att stänga av en Ipod.
Det blir knäpptyst och tystnaden består av respekt och ren dyrkan mot sportens gudar av kött och blod. Caféets gäster nickar i samförstånd till varandra låter spelarna inta sitt revir, i soffhörnet. Ungefär lagom tills den sista spelaren har fått sin latte till bordet, är skvallret och ljudnivån på max igen.
Men på något sätt, trots att jag föraktar många av dessa inrotade stackars satar (som det finns för många av i den här staden), är det nog som mamma säger att små städer har sin charm, det vill säga om man tar det med en nypa salt. Jag har gudskelov startat ett nytt liv här i Stockholm men samtidigt kommer jag alltid ha en visst band knutet till denna stad belägen vid världens ände. Denna skithåla ger mig alltid en speciell känsla av trygghet och värme. Här finns stora delar av min familj. På dessa gator hoppade jag twist som liten. I dalen åkte jag pulka. Alla sommarkvällar. Här blev jag kär för första gången och här fick jag min första kyss. Självklart finns det trots allt, djupt inom mig, en innerlig kärlek till denna stad. Det var ju i den här hemoröjden jag växte upp och blev jag.
Ingrid Bergman
Tänk vad spirande glad man blir i själen när man återigen anländer till denna sköna stad. Man får nästan en känsla av nyförälskelse i hjärteroten när man skymtar de vackra husen längs med vattnet och ser yuppinallefolket i kostym som springer till möten med sina portföljer. Med nya ögon blir de fnittrande fjortisarna i sina fjällrävar och leggins charmiga (bara några enstaka sekunder) och tunnelbaneturen sista biten hem en mycket behaglig resa. Jag log tillochmed vänligt åt munspelsmannen när han var mitt uppe i sin svängande dans på vägen hem från T-centralen. Inte för att jag tror att han lade märkte till min vänliga gest. Han hade full koncentration på ett framförande av en melodi som spelades i ett stort antal tonarter på samma gång.
Hemkomsten känns som en lättnad. Efter att ha varit en sväng i ett behagligt och glatt Göteborg för att hjälpa min syster med flytt, tillbringade jag även ett långt dygn i min hemstad. Nej, så långt var det inte. Det är klart att det någonstans finns ett behov av att träffa sina "gamla" vänner. Med risk att komma till något som känns som en ödestad med utflugna vänner som dragit sin kos till roligare platser, lyckades jag tajma in en träff med fyra vänner som samtidigt besökte denna stad som gud glömde.
Ibland tycker jag synd om mina föräldrar som bor där. "Men små städer har också sin charm" Städer? Ja så kan man väl också kalla det. Jag kallar det ofta en pytteliten sorglig hemoröjd.
"Men du vet Jessie gjorde ju abort häromdagen igen, gjorde hon. Så nu har jag faktiskt sagt åt na att näste gång ja gör na på smällen så får dä bli som dä blir. Å ja har ju faktiskt fått jobbet på Lidl. "
(Två ynglingar står och samtalar utanför systemet)
På ett av stadens två caféer, belägen på torget, samlas varje dag, ett stort antal av invånarna för att uppnå concensus precis som de gamla grekerna. Dock handlar inte detta bullshit om hur vi ska få ett bättre samhälle. Här är det syjuntasnack.Det surras hej vilt mellan ung som gammal, kvinna som man, om helgens incidenter. Det är tal om folk som har nitat fläskiga raggare och de språkas om lättfotade flickor som har sugit kuk bakom citygrillen. Det finns bara en sak som kan få tyst på kacklet i hönsgården. Detta sker endast då ortens stora hjältar från stadens lag med stort L, dundrar in på rad. Med en varsin flickvän under armen gör hockeyspelarna entré.
Det är som att stänga av en Ipod.
Det blir knäpptyst och tystnaden består av respekt och ren dyrkan mot sportens gudar av kött och blod. Caféets gäster nickar i samförstånd till varandra låter spelarna inta sitt revir, i soffhörnet. Ungefär lagom tills den sista spelaren har fått sin latte till bordet, är skvallret och ljudnivån på max igen.
Men på något sätt, trots att jag föraktar många av dessa inrotade stackars satar (som det finns för många av i den här staden), är det nog som mamma säger att små städer har sin charm, det vill säga om man tar det med en nypa salt. Jag har gudskelov startat ett nytt liv här i Stockholm men samtidigt kommer jag alltid ha en visst band knutet till denna stad belägen vid världens ände. Denna skithåla ger mig alltid en speciell känsla av trygghet och värme. Här finns stora delar av min familj. På dessa gator hoppade jag twist som liten. I dalen åkte jag pulka. Alla sommarkvällar. Här blev jag kär för första gången och här fick jag min första kyss. Självklart finns det trots allt, djupt inom mig, en innerlig kärlek till denna stad. Det var ju i den här hemoröjden jag växte upp och blev jag.
Ingrid Bergman
inget mera tradera
Ja jag säger då det. Min vän Monica har det inte lätt. Sms-pipen duggar tätt och hon känner missnöje. Bitterfitta? Hon? Nej, snarare jag! Jag börjar tro att min mobil har ngt tekniskt fel som gör att sms och telefonsamtal inte går fram. Inte ens killen jag snörade runt mitt lillfinger hör av sig längre. Men jag kanske får skylla mig själv då jag levt i isolation hela 2007. Jag orkar inte med människor. Nu gör jag det. Kanske iaf. Kommande helger är uppbokade. Det känns ganska bra. Jag är på G.
Idag har mitt chanel armband anlänt med posten. Det var en fet besvikelse. Det är bara katten som är imponerad av den dinglande cc-berlocken. Funderar på att göra om det till ett halsband. Jag får hybris av saker som hänger o slänger runt handlederna. Jag borde hålla mig till örhängen och mitt halsbandsur. Att jag aldrig lär mig.
/ Greta Garbo
Idag har mitt chanel armband anlänt med posten. Det var en fet besvikelse. Det är bara katten som är imponerad av den dinglande cc-berlocken. Funderar på att göra om det till ett halsband. Jag får hybris av saker som hänger o slänger runt handlederna. Jag borde hålla mig till örhängen och mitt halsbandsur. Att jag aldrig lär mig.
/ Greta Garbo
here we go again
försov mig imorse. hade en våt dröm som jag inte ville vakna ifrån.
är hemma från jobbet nu. har mycket att städa och diska med det orkar jag inte. är fortfarande irriterad på helgens incidenter.
egentligen vill jag inte skriva vad det handlar om med risk för att låta som en bitterfitta men det är ju faktiskt exakt vad jag är.
i fredags hade jag och greta garbo en lugn hemmakväll som bestod av kedjesnusning och filmtittande. när jag åkte tunnelbanan hem gick det på en gammal flamma från mina tonår. vi pratade lite kort, han tog mig på låret när han skulle kliva av några stationer senare. varför gjorde han det? ännu mer förvånad blev jag när JAG skickade sms och frågade om vi ska ta en fika någon dag. varför exakt gjorde jag det? är jag intresserad? nej, han är inte ens snygg. jag stör mig på att han är så pretto. riktig ordonanist som kan slå knut på min hjärna med sina utlägg och formuleringar.
träffade Juckaren i lördags. tyckte han kunde förtjäna en chans till, men han tog den inte. han satte sig gränsle över mig innan jag ens hunnit genom dörren. juckade mot mig som vi hade sex, fast med kläderna på. Jag förstår inte hans ointresse för mig, vi känner inte varandra. vad hände med det? tror han att jag BARA är intresserad av sex och inget annat? har jag missförstått allting, jag är inte på dejt utan jag är Juckarens knulldocka? Nej, No more, Mr Juck.
kilade hem efter blivit påsatt, fast ändå inte påsatt? svidade om till klänning och begav mig in mot stan. mötte upp en kompis. messade till farfar. han var påväg till samma ställe som mig och när jag läste orden började mitt hjärta där inne slå små volter. han stod i baren med ryggen mot mig, jag spanade för att försäkra mig om att det var han, det var det. jag vågade mig fram och han var hetare än någonsin. han tyckte jag var snyggt inpackad. min kompis drog. stod kvar och pratade lite. han undrade vad jag såg i honom, den gamla mannen. jag minns inte vad jag svarade. det verkar som han har ångest över att jag är 16 år yngre än honom. frågade en random kille i toakön om han kunde gissa åldern på mig och farfar. jag blev 22 och farfar 26. egoboost för farfar. killen i fråga var 28 och het han också. jag drog hem vid 2. farfar stannade kvar. gjorde upp att han skulle komma till mig senare. men det blev inte riktigt så. jag däckade och när jag vaknade hade jag missade samtal och några sms... varav ett från juckaren. en invit hem till honom. det skulle aldrig ske. men farfar däremot. honom skulle jag kunna ligga med varje dag, sju dagar i veckan.
/Monica
är hemma från jobbet nu. har mycket att städa och diska med det orkar jag inte. är fortfarande irriterad på helgens incidenter.
egentligen vill jag inte skriva vad det handlar om med risk för att låta som en bitterfitta men det är ju faktiskt exakt vad jag är.
i fredags hade jag och greta garbo en lugn hemmakväll som bestod av kedjesnusning och filmtittande. när jag åkte tunnelbanan hem gick det på en gammal flamma från mina tonår. vi pratade lite kort, han tog mig på låret när han skulle kliva av några stationer senare. varför gjorde han det? ännu mer förvånad blev jag när JAG skickade sms och frågade om vi ska ta en fika någon dag. varför exakt gjorde jag det? är jag intresserad? nej, han är inte ens snygg. jag stör mig på att han är så pretto. riktig ordonanist som kan slå knut på min hjärna med sina utlägg och formuleringar.
träffade Juckaren i lördags. tyckte han kunde förtjäna en chans till, men han tog den inte. han satte sig gränsle över mig innan jag ens hunnit genom dörren. juckade mot mig som vi hade sex, fast med kläderna på. Jag förstår inte hans ointresse för mig, vi känner inte varandra. vad hände med det? tror han att jag BARA är intresserad av sex och inget annat? har jag missförstått allting, jag är inte på dejt utan jag är Juckarens knulldocka? Nej, No more, Mr Juck.
kilade hem efter blivit påsatt, fast ändå inte påsatt? svidade om till klänning och begav mig in mot stan. mötte upp en kompis. messade till farfar. han var påväg till samma ställe som mig och när jag läste orden började mitt hjärta där inne slå små volter. han stod i baren med ryggen mot mig, jag spanade för att försäkra mig om att det var han, det var det. jag vågade mig fram och han var hetare än någonsin. han tyckte jag var snyggt inpackad. min kompis drog. stod kvar och pratade lite. han undrade vad jag såg i honom, den gamla mannen. jag minns inte vad jag svarade. det verkar som han har ångest över att jag är 16 år yngre än honom. frågade en random kille i toakön om han kunde gissa åldern på mig och farfar. jag blev 22 och farfar 26. egoboost för farfar. killen i fråga var 28 och het han också. jag drog hem vid 2. farfar stannade kvar. gjorde upp att han skulle komma till mig senare. men det blev inte riktigt så. jag däckade och när jag vaknade hade jag missade samtal och några sms... varav ett från juckaren. en invit hem till honom. det skulle aldrig ske. men farfar däremot. honom skulle jag kunna ligga med varje dag, sju dagar i veckan.
/Monica
torsdag 22 februari 2007
i snålaste laget Persson!
Jaha, då var tiden inne. Det vi alla väntar på i februari. Bonubrevet. Vilken besvikelse! Jag kastar mig över det skralt estetiska kuvertet där det hänger på sned i postinkastet. Sliter med giriga fingrar upp limkanten så pappflisorna yr. 250 spänn !!! Är detta ett skämt ?? Vad har hänt ?? Så mycket pengar som jag brännt i era butiker under föregående år borde jag premieras med privatshopping och champagne. Nej nej. Jag läste rätt. 250 svenska riksdaler. Jag skakar lite försiktigt på kuvertet i hopp om att det ska ligga åtminstonde en liten 500 lapp där, som kanske har fastnat längst ner i kuvertet. Nej. Tomt var det här.
Jag vill minnas att jag fick ca 800 kronor förra året. Och då levde jag på CSN. Hur går detta ihop? Nu när jag haft en fast inkomst i ett år och tydligt, svart på vitt spenderat mindre pengar i butikskedjan med röda bokstäver. Hmm. Jag rannsakar min garderob och inser att flertalet prylar faktiskt kommer från mitt eget företag. Vilket är klart bättre både stil & kvalitetskmässigt än ovan nämnda kedja. Hur som haver köper jag dem för samma pris som man hittar i lågprislandets modemecka. Medan andra dödliga får betala astronomiska summor för samma vara. SÅ, vid närmare eftertanke så kanske min skrala belöning för trogen shopping var befogad. Men jag ligger på underskott nu och hade behövt en extra peng. Jag får väl sälja tv:n.
Ps. Jag köpte ett Chanel armband på tradera igår. Yippiyay.
/Greta Garbo
Jag vill minnas att jag fick ca 800 kronor förra året. Och då levde jag på CSN. Hur går detta ihop? Nu när jag haft en fast inkomst i ett år och tydligt, svart på vitt spenderat mindre pengar i butikskedjan med röda bokstäver. Hmm. Jag rannsakar min garderob och inser att flertalet prylar faktiskt kommer från mitt eget företag. Vilket är klart bättre både stil & kvalitetskmässigt än ovan nämnda kedja. Hur som haver köper jag dem för samma pris som man hittar i lågprislandets modemecka. Medan andra dödliga får betala astronomiska summor för samma vara. SÅ, vid närmare eftertanke så kanske min skrala belöning för trogen shopping var befogad. Men jag ligger på underskott nu och hade behövt en extra peng. Jag får väl sälja tv:n.
Ps. Jag köpte ett Chanel armband på tradera igår. Yippiyay.
/Greta Garbo
Man ramlar bara inte på Riche
Men det var just det som jag lyckades med.
Om man har riktat in sig på en monsterkväll får man bli full. Men man får inte bli full på Riche. Så lyder lagen. Och denna kväll skulle heller inte styra mot berusning. Så var planen. Därför gick vi till Riche. Resultatet blev något som enligt mig lutar lite lätt mot en disaster.
På ett uteställe av detta slag ska man se sval ut och vara avslappnad, vara trevlig och stå i baren och smutta på ett glas vin. Man ska vara världsvan och artig utan att det går till överdrift. Det började bra. Men efter ett tag hade jag och en av damerna i sällskapet uppenbarligen tagit ett glas vin för mycket. Jag började känna mig så där konstigt dallrig i benen igen. Oh no! Mot utgången. När man anar dessa tendenser är det bäst att fly fältet och dra till något annat, mindre glassigt hak. Jag hade utgången i sikte och min kära vän gick några decimeter framför mig. Då plötsligt försvann min vän framför mig. Hon hade blivit överraskad av en, för henne, osynlig trappa bestående av två steg och föll handlöst framåt med huvudet före in i den tjocka folkmassan. Såklart lyckades hon få tag i stackars mig med de fladdriga benen i fallet. Jag såg mig själv i slowmotion, falla med vevande armar i hopp om att på något sätt behålla balansen. Men förgäves. Balansen stod inte på min sida och vi landade med ett plums i en stor hög mitt i lilla baren. Med min kjol uppe i armhålorna. Den tredje kvinnan i sällskapet skrattade så tårarna rann när jag mötte hennes blick efter att jag raskt hoppat upp igen som om jag hade blivit träffad av en elstöt. "Håll käften, det var ingen som såg det där" lyckades jag klämma fram mellan sammanbitna tänder. Dock stämde inte detta när jag tittade mig omkring. Samtliga gäster bestående av välklädda damer och herrar med mojitodrinkar, stirrade med stora ögon på de berusade två kvinnorna. Ojsan, håll i hatten! lite överförfriskade månne? Vilken stiiiil. Jag kunde ha spetsat mej på en påle eller ställt mig framför pendeltåget mot Märsta just i denna sekund.
Trots denna händelse händer det att jag ibland vistas på Riche. Men då ligger jag inte på golvet med ett vitt arsle i vädret. Nej, då står jag med ett glas vin i baren och ler lite smått mot stiliga karlar och känner mig sådär oerhört trevlig, sensuell och avslappnad.
Ingrid Bergman
onsdag 21 februari 2007
han ska dö
sitter på tåget mellan stockholm och göteborg.
åker första klass vilket innebär internet under hela resan.
när jag klev på tåget i göteborg var det en tjej som frågade ifall jag kunde tänka mig byta plats med henne så hon fick sitta brevid sin kompis. absolut det är klart man ställer upp. går lite längre bak i vagnen och slår mig ner på plats 41 istället för 2. efter en stund ringer min mobil och jag plockar upp den och pratar med min vän som just sett en man spy på tunnelbanan. samtalet fortsätter ungefär i 20 min och när jag lägger på sträcker sig en man över hela gången mot mig och säger :
Visst är det skönt med mobilfria zoner?
Då har den lilla skatan jag bytt plats med förvisat mig till "den tysta zonen"
skylten är ungefär lika stor som en tumnagel och den ska man tydligen se.
jag har hamnat i fascistvagnen. vad är det för fel på folk? varför så känsliga?
jag ber om ursäkt och muttrar lite. har gett honom onda ögat i 2 timmar nu. en timme kvar. han kommer vara knäckt framme i stockholm.
/monicazzzzz
åker första klass vilket innebär internet under hela resan.
när jag klev på tåget i göteborg var det en tjej som frågade ifall jag kunde tänka mig byta plats med henne så hon fick sitta brevid sin kompis. absolut det är klart man ställer upp. går lite längre bak i vagnen och slår mig ner på plats 41 istället för 2. efter en stund ringer min mobil och jag plockar upp den och pratar med min vän som just sett en man spy på tunnelbanan. samtalet fortsätter ungefär i 20 min och när jag lägger på sträcker sig en man över hela gången mot mig och säger :
Visst är det skönt med mobilfria zoner?
Då har den lilla skatan jag bytt plats med förvisat mig till "den tysta zonen"
skylten är ungefär lika stor som en tumnagel och den ska man tydligen se.
jag har hamnat i fascistvagnen. vad är det för fel på folk? varför så känsliga?
jag ber om ursäkt och muttrar lite. har gett honom onda ögat i 2 timmar nu. en timme kvar. han kommer vara knäckt framme i stockholm.
/monicazzzzz
skitskumt
Vad kan man förvänta sig av en gymnasieklassresa.
Minnet ligger fortfarande kvar och skvalpar i bakhuvudet och varje gång jag tittar in i en kyl, larmar den lilla reptilhjärnan mig att jag ska vara på min vakt.
Vi hade precis gått ut gymnasiet och klassen bestämde sig för att åka på en fylleresa slasch knulltrip till det lilla idylliska supresemålet Ayia Napa. Kvällar kryddade av tabu var något som vi fick avnjuta hela veckan men den mest osmakliga incidenten skedde sista natten innan hemfärd. Jag och mina fem överförfriskade rumskompisar hade precis kommit fram till vår rumsdörr efter en rejäl helkväll då vi märkte att någon av oss, i allt virrvar, hade tappat bort nyckleln. Efter en lång catfight bestämmde vi oss att i stället ta itu med problemet. Den minste i gänget pressade sig in genom toalettfönstret som stod lite på glänt och föll handlöst ner på andra sidan och stukade fossingen när den landade i den blöta toaletten. Jag kände mitt ansvar och hoppade strax efter för att hjälpa min invalide kamrat. Efter att ha öppnat dörren (som inte hade varit låst) för att släppa in resterande vänner, sökte vi egenom lägenheten efter något att lägga på den skadade ankeln. Jag öppnade kylen som var helt tom men hittade tillslut en försluten vit påse med något i som jag trodde kunde vara kurerande. Jag klämde på påsen och förstod att det förmodligen var någon frukt vi hade glömt kvar. Efter att påsen hade vilat några enstaka minuter på patienten, utbrast en av damerna att det luktade lite underligt. "Frukten måste vara helrutten". Jag öppnade den lilla påsen och stoppade nosen däri för att lukta och se vad som orsakade denna odör. Döm om min förvåning när jag finner en färsk, bitig människobajskorv som innehåll. Det blir alldeles tyst i rummet. Sedan hörs ett gällt skrik från den stackars halvt avsvimmade flickan med vrickad vrist. Det ekar mellan de vita väggarna. Hysterin smittar av sig och det uppstår kalabalik hos de förskräckta damerna. En skitkorv. Alldeles färsk. Inte alls kall utan lite halvljummen. Jag springer genast ut genom dörren med påsen mellan två fingrar och dumpar av den i en korridor längre bort på hotellet. När hysterin har lagt sig somnar härskapet av all uppståndelse. Dagen efter är det det stora samtalsämnet i det lilla rummet som osar bakfylla. Vi bestämmer oss för att gå till stranden och bearbeta våra traumatiska upplevelser. När vi öppnar ytterdörren hänger en liten vit påse prydligt på vårat dörrhandtag. Och påsens innehåll säger tjenahejsan ytterligare en gång. Med kompletterande information om vår efterhängsne vän fick vi senare veta att dess producent var en liten japan, som bodde några dörrar ifrån vårt krypin.
Men som sagt om man åker på en resa av detta slag får man nog förvänta sig det mesta. Även sånt som är skitskumt.
Ingrid Bergman
Minnet ligger fortfarande kvar och skvalpar i bakhuvudet och varje gång jag tittar in i en kyl, larmar den lilla reptilhjärnan mig att jag ska vara på min vakt.
Vi hade precis gått ut gymnasiet och klassen bestämde sig för att åka på en fylleresa slasch knulltrip till det lilla idylliska supresemålet Ayia Napa. Kvällar kryddade av tabu var något som vi fick avnjuta hela veckan men den mest osmakliga incidenten skedde sista natten innan hemfärd. Jag och mina fem överförfriskade rumskompisar hade precis kommit fram till vår rumsdörr efter en rejäl helkväll då vi märkte att någon av oss, i allt virrvar, hade tappat bort nyckleln. Efter en lång catfight bestämmde vi oss att i stället ta itu med problemet. Den minste i gänget pressade sig in genom toalettfönstret som stod lite på glänt och föll handlöst ner på andra sidan och stukade fossingen när den landade i den blöta toaletten. Jag kände mitt ansvar och hoppade strax efter för att hjälpa min invalide kamrat. Efter att ha öppnat dörren (som inte hade varit låst) för att släppa in resterande vänner, sökte vi egenom lägenheten efter något att lägga på den skadade ankeln. Jag öppnade kylen som var helt tom men hittade tillslut en försluten vit påse med något i som jag trodde kunde vara kurerande. Jag klämde på påsen och förstod att det förmodligen var någon frukt vi hade glömt kvar. Efter att påsen hade vilat några enstaka minuter på patienten, utbrast en av damerna att det luktade lite underligt. "Frukten måste vara helrutten". Jag öppnade den lilla påsen och stoppade nosen däri för att lukta och se vad som orsakade denna odör. Döm om min förvåning när jag finner en färsk, bitig människobajskorv som innehåll. Det blir alldeles tyst i rummet. Sedan hörs ett gällt skrik från den stackars halvt avsvimmade flickan med vrickad vrist. Det ekar mellan de vita väggarna. Hysterin smittar av sig och det uppstår kalabalik hos de förskräckta damerna. En skitkorv. Alldeles färsk. Inte alls kall utan lite halvljummen. Jag springer genast ut genom dörren med påsen mellan två fingrar och dumpar av den i en korridor längre bort på hotellet. När hysterin har lagt sig somnar härskapet av all uppståndelse. Dagen efter är det det stora samtalsämnet i det lilla rummet som osar bakfylla. Vi bestämmer oss för att gå till stranden och bearbeta våra traumatiska upplevelser. När vi öppnar ytterdörren hänger en liten vit påse prydligt på vårat dörrhandtag. Och påsens innehåll säger tjenahejsan ytterligare en gång. Med kompletterande information om vår efterhängsne vän fick vi senare veta att dess producent var en liten japan, som bodde några dörrar ifrån vårt krypin.
Men som sagt om man åker på en resa av detta slag får man nog förvänta sig det mesta. Även sånt som är skitskumt.
Ingrid Bergman
Jag ÄR Mona-Lisa
Attans att jag inte tänkte på det när jag valde mitt pseudo-namn. Greta i all ära, men här har vi ju faktiskt att göra med en äkta Mona-Lisa.
Vår första dejt var trevlig. Vi träffades efter jobbet för att avnjuta en middag på min favoritrestaurang. Vi hade mycket att prata om och stämningen var avslappnad. Trots hans urspung av högadel och internatutbildning i resväskan. Jag tycker lätt att sådana män blir högtravande och självupptagna. Till viss mån även han, men han slank igenom kontrollen. Kvällen blev sen och jag beslutade mig för att faktiskt åka hem till min egen säng för att sova. En kvinna har ju en viss stolthet trots allt.
Samtal och sms följde i en strid ström dom efterföljande dagarna och vi bestämde att det var dax för dejt nummer två. Mysig dag med fika och chokladpraliner. Han berättade att han tyckte om att måla. Gullligt. Alla tavlor föreställde tjejer. (Här borde jag har börjat ana oråd) Ja, kläderna föll denna gång. Vet inte om det var chokladen som påverkade mig eller något annat. Allt var i sin ordning och vi bestämde att vi snart skulle ses igen. Saker kom i mellan och så blev inte fallet. Han ringde och ringde. Men min vana trogen så tappar jag snabbt intresset och kom med diverse ursäkter för att slippa återvända till syndens näste.
Dagen D. Eller snarare Kvällen K. Afterwork med jobbarkompisarna, lite väl mycket vin och ingen middag leder ofta till okontrollerbara händelser. Jag lämnar mina kollegor och ett knappt påbörjat vinglas på Riche för att börja min nattvandring. Han bor ett s.k stenkast från den välkända "svampen". Klockan är väl närmare 2 när jag ringer. Som tur är så blir han glad över att jag ringer (och inte arg som normala människor borde bli när ngn ringer mitt i natten). Jag meddelar min position och ljuger ihop att jag är påväg hem, vilket jag i ärlighetens namn aldrig var. Han ber mig komma hem till honom, jag var ju ändå i närheten.
Jag snubblar in i lägenheten (detta har jag fått veta av honom dagen efter) kan knappt stå på benen och fastnar i hatthyllan och river ner alla ytterplagg som hänger där. Sen lär jag ha däckat i sängen. När jag vaknar dagen efter så är sängen tom. Förutom mig själv då. Jag tassar på vingliga bakfylleben upp för att kolla läget. Hatthyllan hänger på sin plats och där står Den. I vardagsrummet. Rakt i mitt synfält. Går inte att ta miste. En fet oljemålning ca 1X1,5m stor föreställandes MIG. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag fick iaf ha mina underkläder på. Jag får inte fram ett ord. Han sitter i soffan och äter frukost. -Nej, tack jag kan nog inte äta någon frukost idag, jag mår inte så bra. Men jag tar gärna en dusch. Kvickt som ögat smiter jag in i badrummet och låter vattnet skölja över min kropp. Jag lutar huvudet mot väggen och undrar i mitt stilla sinne om jag har att göra med en psykopat. Jag har läst om sådana. Män som förevigar sina offer i form av målningar och sedan dyrkar dem tills dom faller samman.
Jag vaknar upp från mina funderingar av att duschmunstycket rasar ner i mitt huvud. Själva hänganordningen har gått sönder. Fan. Som om inte huvudvärken var tillräcklig. Jag beslutar mig för att det är bäst att fly fältet. Jag klär mig i rekordfart och ursäktar mig med att jag är OTROLIGT bakis. Vi har inte setts sen dess. I bland hör han av sig. Tavelmannen.
Jag undrar vad tavlan skulle gå för på BUKOWSKIS? Jag var trots allt ganska "tavelskön" om man kan uttrycka sig på det sättet. En riktig Mona-Lisa, fast i underkläder.
/Greta Garbo
Vår första dejt var trevlig. Vi träffades efter jobbet för att avnjuta en middag på min favoritrestaurang. Vi hade mycket att prata om och stämningen var avslappnad. Trots hans urspung av högadel och internatutbildning i resväskan. Jag tycker lätt att sådana män blir högtravande och självupptagna. Till viss mån även han, men han slank igenom kontrollen. Kvällen blev sen och jag beslutade mig för att faktiskt åka hem till min egen säng för att sova. En kvinna har ju en viss stolthet trots allt.
Samtal och sms följde i en strid ström dom efterföljande dagarna och vi bestämde att det var dax för dejt nummer två. Mysig dag med fika och chokladpraliner. Han berättade att han tyckte om att måla. Gullligt. Alla tavlor föreställde tjejer. (Här borde jag har börjat ana oråd) Ja, kläderna föll denna gång. Vet inte om det var chokladen som påverkade mig eller något annat. Allt var i sin ordning och vi bestämde att vi snart skulle ses igen. Saker kom i mellan och så blev inte fallet. Han ringde och ringde. Men min vana trogen så tappar jag snabbt intresset och kom med diverse ursäkter för att slippa återvända till syndens näste.
Dagen D. Eller snarare Kvällen K. Afterwork med jobbarkompisarna, lite väl mycket vin och ingen middag leder ofta till okontrollerbara händelser. Jag lämnar mina kollegor och ett knappt påbörjat vinglas på Riche för att börja min nattvandring. Han bor ett s.k stenkast från den välkända "svampen". Klockan är väl närmare 2 när jag ringer. Som tur är så blir han glad över att jag ringer (och inte arg som normala människor borde bli när ngn ringer mitt i natten). Jag meddelar min position och ljuger ihop att jag är påväg hem, vilket jag i ärlighetens namn aldrig var. Han ber mig komma hem till honom, jag var ju ändå i närheten.
Jag snubblar in i lägenheten (detta har jag fått veta av honom dagen efter) kan knappt stå på benen och fastnar i hatthyllan och river ner alla ytterplagg som hänger där. Sen lär jag ha däckat i sängen. När jag vaknar dagen efter så är sängen tom. Förutom mig själv då. Jag tassar på vingliga bakfylleben upp för att kolla läget. Hatthyllan hänger på sin plats och där står Den. I vardagsrummet. Rakt i mitt synfält. Går inte att ta miste. En fet oljemålning ca 1X1,5m stor föreställandes MIG. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag fick iaf ha mina underkläder på. Jag får inte fram ett ord. Han sitter i soffan och äter frukost. -Nej, tack jag kan nog inte äta någon frukost idag, jag mår inte så bra. Men jag tar gärna en dusch. Kvickt som ögat smiter jag in i badrummet och låter vattnet skölja över min kropp. Jag lutar huvudet mot väggen och undrar i mitt stilla sinne om jag har att göra med en psykopat. Jag har läst om sådana. Män som förevigar sina offer i form av målningar och sedan dyrkar dem tills dom faller samman.
Jag vaknar upp från mina funderingar av att duschmunstycket rasar ner i mitt huvud. Själva hänganordningen har gått sönder. Fan. Som om inte huvudvärken var tillräcklig. Jag beslutar mig för att det är bäst att fly fältet. Jag klär mig i rekordfart och ursäktar mig med att jag är OTROLIGT bakis. Vi har inte setts sen dess. I bland hör han av sig. Tavelmannen.
Jag undrar vad tavlan skulle gå för på BUKOWSKIS? Jag var trots allt ganska "tavelskön" om man kan uttrycka sig på det sättet. En riktig Mona-Lisa, fast i underkläder.
/Greta Garbo
tisdag 20 februari 2007
ankan
Jag har en alldeles speciell vän.
Min vän är mjuk och go. Varm och mysig. Kärleksfull och vänlig. Lite utsliten.
Jag pratar inte om mitt könsorgan.
Jag pratar om en annan vän. Mitt gamla gosedjur.
Jag minns när vi fann varandra. Det var en regnig dag på en leksaksaffär i Göteborg. Efter detta möte var vi oskildaktiga under många år. Vi kunde prata om allt med varandra. Bytte tankar och löste världens alla gåtor. Den där unga damen har en jäkla fantasi, fick jag höra. När korkade motherfuckers sa att hon inte var en riktig anka så ploppade mitt alter ego fram i min lilla barnakropp. I dessa stunder fick jag liknade egenskaper som den besatta ungen i Exorcisten.
En dag när jag var sugen på att småsurra lite och lösa världsproblem svarade hon inte. Ögonen tittade lika vänligt på mig men inte ett ljud hördes från den sabla ankan. Jag var elva år. Det kom liksom aldrig någon förvarning. Hon knep bara helt och hållet näbb. Och sen dess har hon varit tyst. Det har slagit mig att det var efter denna incident som jag slutade leka med barbiedockorna snygg-Anna och
ful-Britta. Jag slutade samla på luktsuddigum och plastnappar. Mitt liv som passiv lekoman började. Och alla gosedjur runt om mig var lika med lite ludd och stoppning. Men det var ingen katastrof. Det bara hände.
I julas skulle jag åka hem till min hemstad för att fira. Väskan stog packad och det var dags att åka. Hade jag glömt något? Tandborste? Den är med. Linsvätska? Packad. Då såg jag dom svarta knappögonen som stirrade på mig. Där uppepå förvaringslådan. Ankans. Genast fick jag en otrolig lust att ta med henne hem över julen. Snabbt övervägde jag att låta henne fira här i Stockholm, men innan jag stängde min ytterdörr hade jag bäddat ner denna underbara ägodel i min säng, gett henne en puss och sagt- god jul min älskling, jag kommer snart hem igen. Och hon var inte arg alls. Det var då det hände. Hon log med näbben och svarade- God jul och hälsa hem.
Ingrid Bergman
Min vän är mjuk och go. Varm och mysig. Kärleksfull och vänlig. Lite utsliten.
Jag pratar inte om mitt könsorgan.
Jag pratar om en annan vän. Mitt gamla gosedjur.
Jag minns när vi fann varandra. Det var en regnig dag på en leksaksaffär i Göteborg. Efter detta möte var vi oskildaktiga under många år. Vi kunde prata om allt med varandra. Bytte tankar och löste världens alla gåtor. Den där unga damen har en jäkla fantasi, fick jag höra. När korkade motherfuckers sa att hon inte var en riktig anka så ploppade mitt alter ego fram i min lilla barnakropp. I dessa stunder fick jag liknade egenskaper som den besatta ungen i Exorcisten.
En dag när jag var sugen på att småsurra lite och lösa världsproblem svarade hon inte. Ögonen tittade lika vänligt på mig men inte ett ljud hördes från den sabla ankan. Jag var elva år. Det kom liksom aldrig någon förvarning. Hon knep bara helt och hållet näbb. Och sen dess har hon varit tyst. Det har slagit mig att det var efter denna incident som jag slutade leka med barbiedockorna snygg-Anna och
ful-Britta. Jag slutade samla på luktsuddigum och plastnappar. Mitt liv som passiv lekoman började. Och alla gosedjur runt om mig var lika med lite ludd och stoppning. Men det var ingen katastrof. Det bara hände.
I julas skulle jag åka hem till min hemstad för att fira. Väskan stog packad och det var dags att åka. Hade jag glömt något? Tandborste? Den är med. Linsvätska? Packad. Då såg jag dom svarta knappögonen som stirrade på mig. Där uppepå förvaringslådan. Ankans. Genast fick jag en otrolig lust att ta med henne hem över julen. Snabbt övervägde jag att låta henne fira här i Stockholm, men innan jag stängde min ytterdörr hade jag bäddat ner denna underbara ägodel i min säng, gett henne en puss och sagt- god jul min älskling, jag kommer snart hem igen. Och hon var inte arg alls. Det var då det hände. Hon log med näbben och svarade- God jul och hälsa hem.
Ingrid Bergman
juckaren
kännetecknas av framfusighet och osäkerhet.
kan lätt misstas för en hund som just fått sitt ben men kännetecknas av likheterna med en man.
juckaren lurar gärna bakom en fasad. bjuder gärna på middag och komplimanger för att inga misstankar ska riktas mot hans intentioner. men när man minst anar det försöker han penetrera din knäskål med kläderna på.
hur undviker man en juckare?
de är svåra att genomskåda och går knappt undvika innan det är försent. eftersom de föredrar att göra det med kläderna på går kan man ofta styra av det hela innan det är försent. men börjar han tugga på ditt bröst, stick!
/monica zetterlund
kan lätt misstas för en hund som just fått sitt ben men kännetecknas av likheterna med en man.
juckaren lurar gärna bakom en fasad. bjuder gärna på middag och komplimanger för att inga misstankar ska riktas mot hans intentioner. men när man minst anar det försöker han penetrera din knäskål med kläderna på.
hur undviker man en juckare?
de är svåra att genomskåda och går knappt undvika innan det är försent. eftersom de föredrar att göra det med kläderna på går kan man ofta styra av det hela innan det är försent. men börjar han tugga på ditt bröst, stick!
/monica zetterlund
Bara trosor ingen semla
Inget resultat. Hokus Pokus. Kvalificerat humbug. Jag har köpt hälsokostpreparat för mina sista slantar och verkan är lika med noll. Jag tror att jag möjligtvis somnade, men vaknade 1 timme senare och trodde det var morgon. Skit. Jävla skit. Om jag inte får sova snart så kommer jag se ut som bergatrollet innan jag fyller 23. Hurra!
Vad har då dagen inbringat ? Inte en semla i sikte, trots dess högtidsdag. Hade allt för fullt upp på jobbet för att ta mig ut i den bitska nordkylan för att inhandla en. Jag har dock hunnit visa mig i underkläder för mina jobbarkompisar. Javisst, vi slänger kläderna kors och tvärs var eviga dag. Mån tro om dom på kontoret mitt över gatan sätter kaffet i halsen ibland. Nej, jag tror dom är vana nu. Det är konstigt att man jobbar på en arbetsplats där man sett nästan alla i underkläder. Och i vissa fall även mindre. Det var visst en annan historia.
/Greta Garbo
help
Ännu en dag med nosen bland böckerna.
Jag tror inte att jag kommer att överleva denna vecka. Det känns som att tvångströjan sitter lite för tajt idag. Sängen står obäddad, disken slår i taket, liksom pappabetalarpojkarna på laroy. På golvet i hallen ligger dammtussar i storlekar som ludden man hittar i torktummlaren. Framför mig, vid datorn, ligger X antal räkningar. De skriker ut deras påminnelser. Misär. Några solstrålar har lyckats hitta sig fram genom skitiga fönster. Utanför på gatan går lyckligt lottade människor som inte har någon tenta att ta itu med. Hallå ni som går där ute! Förstår ni vad bra ni har det?
Jag kommer inte börja leva förens på fredag när den är avklarad. Då ska jag, efter ha tagit hand om disk, dammråttor, skitiga fönster och räkningar, ta mig ett två eller flera glas vin, luta mig tillbaka och andas långsamt in och ut genom näsan. Det sistnämnda endast om min snuva har släppt.
Ingrid Bergman
Jag tror inte att jag kommer att överleva denna vecka. Det känns som att tvångströjan sitter lite för tajt idag. Sängen står obäddad, disken slår i taket, liksom pappabetalarpojkarna på laroy. På golvet i hallen ligger dammtussar i storlekar som ludden man hittar i torktummlaren. Framför mig, vid datorn, ligger X antal räkningar. De skriker ut deras påminnelser. Misär. Några solstrålar har lyckats hitta sig fram genom skitiga fönster. Utanför på gatan går lyckligt lottade människor som inte har någon tenta att ta itu med. Hallå ni som går där ute! Förstår ni vad bra ni har det?
Jag kommer inte börja leva förens på fredag när den är avklarad. Då ska jag, efter ha tagit hand om disk, dammråttor, skitiga fönster och räkningar, ta mig ett två eller flera glas vin, luta mig tillbaka och andas långsamt in och ut genom näsan. Det sistnämnda endast om min snuva har släppt.
Ingrid Bergman
måndag 19 februari 2007
vi kan kalla honom farfar
hans oskuld hade rykt innan jag ens var född.
fascinerande tanke att det skiljer färre år mellan honom och mina föräldrar än mig själv.
en snuskgubbe som inte kan hitta någon i sin egen ålder var min första tanke när han hörde av sig.
han avslöjade inte sin ålder förens det var försent. han var några år äldre än vad han utgett sig vara och när jag fick reda på det var jag redan naken. just då gjorde det inte så mkt. 69:an med en 69:a. . hade jag varit närmare 40 och fick binga med en 20-åring skulle jag vara rätt nöjd. är han nöjd? är jag bara den där 20-åringen?
/ monica
fascinerande tanke att det skiljer färre år mellan honom och mina föräldrar än mig själv.
en snuskgubbe som inte kan hitta någon i sin egen ålder var min första tanke när han hörde av sig.
han avslöjade inte sin ålder förens det var försent. han var några år äldre än vad han utgett sig vara och när jag fick reda på det var jag redan naken. just då gjorde det inte så mkt. 69:an med en 69:a. . hade jag varit närmare 40 och fick binga med en 20-åring skulle jag vara rätt nöjd. är han nöjd? är jag bara den där 20-åringen?
/ monica
chokladbollar till middag och sömnproblem
Ja, så var vi där igen. Allt eller inget. Vid årskiftet bestämde jag mig för att leva det hälsosamma livet. Böngroddar finns i skafferiet, kylen är full av grönsaker och grönsaksångaren är införskaffad. Som gjort för ett lyckat Beach 2007 upplägg.
-Men icket. Maten förblir orörd. Grönsakerna möglar på sin plats på gallerhyllan, grönsaksångaren har inte lämnat emballaget. Jag har ingen ork, energi eller inspiration att ta mig an projektet. Det är lättare att slänga ihop en sats chokladbollar. Jajjemän. Kexchoklad till frukost och chokladbollar till middag. Är det någon som har hört talas om den mystiska sjukdomen sjörbjugg????
För att inte tala om kaffekakan på jobbet. Till viss del får man väl skylla sig själv. Jag hade ju trots allt lånat ut den bästa av mina chokladböcker till min kollaga som skulle provbaka inför sin 30-års fest. Ja, den fick godkänt.
Nog om detta ohälsamma leverne. Det har jag nog tid till att fundera på när jag ligger sömnlös om nätterna, samtidigt som jag löser världsproblemen. Är det verkligen möjligt att man kan ligga sömnlös i ca 6 timmar varje natt? Med enkel mattematik räknade jag ut att jag snittade ca 2 timmars sömn varje natt förra veckan. Jag har mycket i mitt huvud nu. För mycket. Idag har jag tagit mig en tur till hälsokosten för att inhandla något slags rogivande insomningspreparat. Valeriana officinalis, Humulus lupulus, Melissa officinalis. -Den ni, den är inte att leka med. Invigning ikväll. Jag återkommer med resultatet. Ris eller ros. Imorgon vet vi svaret.
/Greta Garbo
bitter på bio
Bio.
Vad är det med bio som gör att det känns så högtidligt. Man pudrar näsan lite extra och fifflar till en måttligt snygg look innan man beger sig iväg.
Såg den nya filmen "Darling" häromdagen.
Trots all meck och timmar framför spegeln var det ingen man som var mitt sällskap.
Bedrövande dålig film. Med stora förväntningar om att kastas in i en spännande, dramatisk, händelserik stureplansfilm, entrerade jag och min vän den fullspäckade biosalongen. Laddade med en minimal popcorns kartong i size a la fingerborg, slog vi oss ner bredvid ett nykärt par. Redan innan reklamvisningen började de äta såväl popcorn som på varandra. Deras popcorn karong kunde man snarare förväxla med en tvättbalja.
Men vilket jäkla smaskande! Irritationen växte och koncentrationen på filmen var som bortblåst. Har inte ni lärt er att äta med stängd mun? Och har ni inte kommit hit för att få se filmen? Hångla och diverse andra aktiviteter kan ni göra sen.
Filmen sög. Mina kära monsterhånglande grannar sög. Jag åt inte upp mina 10 popcorn i lådan i ren protest mot det hänsynslösa smaskandet i stolarna bredvid.
Tjejen i filmen var en fjantig, ensam och bitter jävel. Log typ en gång. När eftertexterna började rulla och det charmerande paret kärleksfullt omslingrade skuttade ut ur salongen insåg jag att jag hade exakt samma egenskaper som huvudpersonen. Ensam. Fjantig. jävligt bitter.
I all ära var min vännina en ypperlig date att se denna värdelösa film med. Men jag hade också helst hånglat mig egenom "Darling" med en härlig hunk.
Visst, jag erkänner! Jag är en bitter fitta! Kul att man kan vara glad för andras lycka.
För guds skull, vid biobesök, ät med stängd mun.
Ingrid Bergman
Vad är det med bio som gör att det känns så högtidligt. Man pudrar näsan lite extra och fifflar till en måttligt snygg look innan man beger sig iväg.
Såg den nya filmen "Darling" häromdagen.
Trots all meck och timmar framför spegeln var det ingen man som var mitt sällskap.
Bedrövande dålig film. Med stora förväntningar om att kastas in i en spännande, dramatisk, händelserik stureplansfilm, entrerade jag och min vän den fullspäckade biosalongen. Laddade med en minimal popcorns kartong i size a la fingerborg, slog vi oss ner bredvid ett nykärt par. Redan innan reklamvisningen började de äta såväl popcorn som på varandra. Deras popcorn karong kunde man snarare förväxla med en tvättbalja.
Men vilket jäkla smaskande! Irritationen växte och koncentrationen på filmen var som bortblåst. Har inte ni lärt er att äta med stängd mun? Och har ni inte kommit hit för att få se filmen? Hångla och diverse andra aktiviteter kan ni göra sen.
Filmen sög. Mina kära monsterhånglande grannar sög. Jag åt inte upp mina 10 popcorn i lådan i ren protest mot det hänsynslösa smaskandet i stolarna bredvid.
Tjejen i filmen var en fjantig, ensam och bitter jävel. Log typ en gång. När eftertexterna började rulla och det charmerande paret kärleksfullt omslingrade skuttade ut ur salongen insåg jag att jag hade exakt samma egenskaper som huvudpersonen. Ensam. Fjantig. jävligt bitter.
I all ära var min vännina en ypperlig date att se denna värdelösa film med. Men jag hade också helst hånglat mig egenom "Darling" med en härlig hunk.
Visst, jag erkänner! Jag är en bitter fitta! Kul att man kan vara glad för andras lycka.
För guds skull, vid biobesök, ät med stängd mun.
Ingrid Bergman
show me the money
vad säger ni tjejer?
ska vi byta namn på bloggen till finansbloggen?
det enda jag kommer skriva om fram till tisdag är hur jävla pank jag är.
har kommit fram till detta med lite enkel matte:
LÖN PÅ TIS
- räkningar
- hyra
___________
= ungefär cirka existensminimum
det är lite tjusningen med kvartalsräkningar. bekymmerslöst i 2 mån. men sen får man en käftsmäll. en rak höger.
/monica zetterlund
ska vi byta namn på bloggen till finansbloggen?
det enda jag kommer skriva om fram till tisdag är hur jävla pank jag är.
har kommit fram till detta med lite enkel matte:
LÖN PÅ TIS
- räkningar
- hyra
___________
= ungefär cirka existensminimum
det är lite tjusningen med kvartalsräkningar. bekymmerslöst i 2 mån. men sen får man en käftsmäll. en rak höger.
/monica zetterlund
tentamen- helvetet på jorden
Tenta.
Där har vi ordet som sätter mig i obalans. På fredag är det dags igen att bli inslussad med ett hundratals smarta individer i en trång lokal för att kluddra ner på några enstaka papper vad man har lyckats komma i håg av en hel kurs på fem veckor.
Alla kommer att snegla på varandra och lägga upp sin lilla matsäck på bordet framför sig. Och en penna. Och kanske ett litet sudd. Sådär ja. Rulla tummarna tills tentan ligger där framför en och hånler. Haha, det här kommer du inte undan darling.
Alla kommer genast att börja skriva.Febrilt. Blyertspennorna kommer fara över de tomma arken och jag kommer att känna mig lite svettig i armhålorna. Tänk om man skulle få ha böckerna med sig. Jag skulle ha klarat det galant. Men det kommer vi inte få. Jag kommer i all nervositet dricka konstant ur min lilla medtagna vattenflaska. Tills min urinblåsa ropar hjälp jag trillar av pinn.
Dagarna innan är inte hysteriskt roliga heller. Plugg lika med isolering,lika med en massa snus och kaffe och en smygande prestationsångest. Och godis, en massa godis. Idag har jag redan stoppat in kilovis i hålet i huvudet. Jag ser mig själv som en vandrande airbag. Lika vit och härligt fladdrande rund. Snart kommer jag nog att spricka. Miljontals söta färglada smarties, lakritsfiskar och rinnande chocklad och vispgrädde kommer att ödelägga stockholms stad. Det kommer att bli en ny tsunami. Folk kommer att få klättra upp i träden och ta skydd i bunkrar eller fly landet.
Sen när löpsedlarna skriker ut vem som är skyldig till en av de största katastroferna i svensk historia, kan ju jag sitta där med betygsvaret på tentan och fundera över varför det var värt att klämma i sig ett helt års konsumtion av godis på bara en dag.
Åter till böckerna.
Ingrid Bergman
Där har vi ordet som sätter mig i obalans. På fredag är det dags igen att bli inslussad med ett hundratals smarta individer i en trång lokal för att kluddra ner på några enstaka papper vad man har lyckats komma i håg av en hel kurs på fem veckor.
Alla kommer att snegla på varandra och lägga upp sin lilla matsäck på bordet framför sig. Och en penna. Och kanske ett litet sudd. Sådär ja. Rulla tummarna tills tentan ligger där framför en och hånler. Haha, det här kommer du inte undan darling.
Alla kommer genast att börja skriva.Febrilt. Blyertspennorna kommer fara över de tomma arken och jag kommer att känna mig lite svettig i armhålorna. Tänk om man skulle få ha böckerna med sig. Jag skulle ha klarat det galant. Men det kommer vi inte få. Jag kommer i all nervositet dricka konstant ur min lilla medtagna vattenflaska. Tills min urinblåsa ropar hjälp jag trillar av pinn.
Dagarna innan är inte hysteriskt roliga heller. Plugg lika med isolering,lika med en massa snus och kaffe och en smygande prestationsångest. Och godis, en massa godis. Idag har jag redan stoppat in kilovis i hålet i huvudet. Jag ser mig själv som en vandrande airbag. Lika vit och härligt fladdrande rund. Snart kommer jag nog att spricka. Miljontals söta färglada smarties, lakritsfiskar och rinnande chocklad och vispgrädde kommer att ödelägga stockholms stad. Det kommer att bli en ny tsunami. Folk kommer att få klättra upp i träden och ta skydd i bunkrar eller fly landet.
Sen när löpsedlarna skriker ut vem som är skyldig till en av de största katastroferna i svensk historia, kan ju jag sitta där med betygsvaret på tentan och fundera över varför det var värt att klämma i sig ett helt års konsumtion av godis på bara en dag.
Åter till böckerna.
Ingrid Bergman
igårkväll kändes det mesta så jobbigt. bara faktumet att det är så torterande långt kvar till lön får mig att vilja lägga mig i fosterställning i badkaret. söndagsångesten har lyst med sin frånvaro men är nu tillbaks med besked. för första gången någonsin hade jag ångest över att gå till jobbet. kändes som jag hade klantat till det i fredags när chefen var borta. skönt, för så var inte fallet när jag väl tog en snack ansikte mot ansikte.
diskuterade till sent igårkväll på msn med en gammal vän. hon hade bingat med en kille som var all that. han hade allt, ögonen, kroppen, rätt ålder, bra jobb, välutbildad och var villig att komma och hälsa på henne i staden där hon bor. hon var på moln, höjde honom till skyarna. men, så stod han där. i jämförelse men nästa ligg. och var blek och mesig. och nu kommer han, mesen. till stockholm från en lilla byhålan. och hon vill inte träffa honom. varför? har han inte kvar sina ögon? har han fått sparken från sitt jobb? svart eller vitt. från pirr till äckelkänsla. intressant.
/monica zetterlund
diskuterade till sent igårkväll på msn med en gammal vän. hon hade bingat med en kille som var all that. han hade allt, ögonen, kroppen, rätt ålder, bra jobb, välutbildad och var villig att komma och hälsa på henne i staden där hon bor. hon var på moln, höjde honom till skyarna. men, så stod han där. i jämförelse men nästa ligg. och var blek och mesig. och nu kommer han, mesen. till stockholm från en lilla byhålan. och hon vill inte träffa honom. varför? har han inte kvar sina ögon? har han fått sparken från sitt jobb? svart eller vitt. från pirr till äckelkänsla. intressant.
/monica zetterlund
söndag 18 februari 2007
Alltid samma visa
Söndag igen.
Det vill säga återigen en redig huvudvärk, obotlig törst, hes rökröst och en tunga som känns som en persisk matta. Efter gårdagens bravader, som lämnade ytterst få minnesbilder, vaknar man upp med en smått förvirrad karslok bredvid sig.
Jaja, just det. Fick ju sällis.
Och vad sa du att du hette nu igen?
Utkletat smink och en snorbuse i näsan gör mig till en riktig pangbrud där i badrumspegeln.
Det känns som att mina linser är djupt ingrodda i mina ögonhålor.
Det känns, med tanke på mina nedre regioner, som att jag har kört Vättern runt på cykel.
Det luktar krigarkungenkrull och mumindalen i hela lägenheten.
Ångest, jag? Å nej. Vad gör man inte för att få binga.
En ny innerligt härlig söndagsmorgon har fötts. Den blir nog en rask prommenad lite senare. Eller brödbak?
En rensning i garderoben iallafall.Från sovrummet hörs snarkningar från karlsloken. Det är bara en yvig kaluffs som sticker fram bland lakanen.
Med ett stadigt tag om tungsrapan är snart min persiska matta ett minne blott.
Jag går tillbaka till sängen. Jag kan ju faktiskt städa garderoben i morgon också. Att baka bröd är vid närmare eftertanke jävligt kladdigt.
Snart instämmer jag i snark och snörvelmelodin.
Ingrid Bergman
Det vill säga återigen en redig huvudvärk, obotlig törst, hes rökröst och en tunga som känns som en persisk matta. Efter gårdagens bravader, som lämnade ytterst få minnesbilder, vaknar man upp med en smått förvirrad karslok bredvid sig.
Jaja, just det. Fick ju sällis.
Och vad sa du att du hette nu igen?
Utkletat smink och en snorbuse i näsan gör mig till en riktig pangbrud där i badrumspegeln.
Det känns som att mina linser är djupt ingrodda i mina ögonhålor.
Det känns, med tanke på mina nedre regioner, som att jag har kört Vättern runt på cykel.
Det luktar krigarkungenkrull och mumindalen i hela lägenheten.
Ångest, jag? Å nej. Vad gör man inte för att få binga.
En ny innerligt härlig söndagsmorgon har fötts. Den blir nog en rask prommenad lite senare. Eller brödbak?
En rensning i garderoben iallafall.Från sovrummet hörs snarkningar från karlsloken. Det är bara en yvig kaluffs som sticker fram bland lakanen.
Med ett stadigt tag om tungsrapan är snart min persiska matta ett minne blott.
Jag går tillbaka till sängen. Jag kan ju faktiskt städa garderoben i morgon också. Att baka bröd är vid närmare eftertanke jävligt kladdigt.
Snart instämmer jag i snark och snörvelmelodin.
Ingrid Bergman
är jag en hora?
mina pengar är slut.
mitt saldo på kontot är 37 kr och 99 öre. det känns sådär väldigt oskönt. jag får lön om mer än en vecka. det känns sådär väldigt oskönt. att jag är pank är inget ovanligt. jag kan inte handskas med pengar. brukar ifos ha lite mer än 40 spänn dan innan löning. något jag inte förstår är min drift. även fast jag vet att jag ska överleva en vecka till köper jag snus cigaretter och alkohol. att jag skulle tacka nej till en utekväll då jag redan är på existensminimum existerar inte. jag är en idiot. jag söp upp mina sista slantar igår och betalade inträde till white room. som inte alls var värst. minglade lite, sippade på några procentenheter, dansade en massa o sträckte mig så idag dinglar mitt ena lår lite mer än vanligt. gick därifrån rätt tidigt, minns inte exakt vad klockan var, men det var sjukt lång kö utanför så jag antar att de andra 3-ställena just tömts. tunnelbanan var iaf stängd så jag fick gå hela vägen hem eftersom jag inte hade pengar till taxi. det var sådär väldigt oskönt. hade hunnit bli ganska full tack vare våran bag in box som tömdes och blundade när jag gick. jag minns att jag försökte somna. och att jag tänkte tanken att lägga mina nyklar i en postlåda. för att. jag vet inte varför. ibland känner jag för att gå in på luis vuitton o köpa en väska , en riktigt gräslig väska som jag aldrig skulle använda, för hela min lön. bara för att. så jag åter igen skulle leva på noll kronor.
jag har redan ringt hem till finansministern en gång den här månaden.
förstås. igår, när jag gick. ser jag ut som en hora?
en osvensk man kom fram och frågade How much? for sex?
skickade 3 likadana sms till 3 karlar. ringde 2. inget svar. fick 1 sms idag. sen dog sms-konversationen ut.
brukar inte vara den som fylletelefonerar. det förklarar nog söndagsångesten. det känns sådär väldigt oskönt.
/monica zetterlund
mitt saldo på kontot är 37 kr och 99 öre. det känns sådär väldigt oskönt. jag får lön om mer än en vecka. det känns sådär väldigt oskönt. att jag är pank är inget ovanligt. jag kan inte handskas med pengar. brukar ifos ha lite mer än 40 spänn dan innan löning. något jag inte förstår är min drift. även fast jag vet att jag ska överleva en vecka till köper jag snus cigaretter och alkohol. att jag skulle tacka nej till en utekväll då jag redan är på existensminimum existerar inte. jag är en idiot. jag söp upp mina sista slantar igår och betalade inträde till white room. som inte alls var värst. minglade lite, sippade på några procentenheter, dansade en massa o sträckte mig så idag dinglar mitt ena lår lite mer än vanligt. gick därifrån rätt tidigt, minns inte exakt vad klockan var, men det var sjukt lång kö utanför så jag antar att de andra 3-ställena just tömts. tunnelbanan var iaf stängd så jag fick gå hela vägen hem eftersom jag inte hade pengar till taxi. det var sådär väldigt oskönt. hade hunnit bli ganska full tack vare våran bag in box som tömdes och blundade när jag gick. jag minns att jag försökte somna. och att jag tänkte tanken att lägga mina nyklar i en postlåda. för att. jag vet inte varför. ibland känner jag för att gå in på luis vuitton o köpa en väska , en riktigt gräslig väska som jag aldrig skulle använda, för hela min lön. bara för att. så jag åter igen skulle leva på noll kronor.
jag har redan ringt hem till finansministern en gång den här månaden.
förstås. igår, när jag gick. ser jag ut som en hora?
en osvensk man kom fram och frågade How much? for sex?
skickade 3 likadana sms till 3 karlar. ringde 2. inget svar. fick 1 sms idag. sen dog sms-konversationen ut.
brukar inte vara den som fylletelefonerar. det förklarar nog söndagsångesten. det känns sådär väldigt oskönt.
/monica zetterlund
vi
Nu har vi tagit upp kampen i bloggdjungeln. Betrakta oss som djungeltrummor. Vi kommer att rapportera från en värld ni inte visste fanns. För att lära känna oss lite bättre kommer här en kort resumé av våra personligheter och pseudonymer.
Monica Zetterlund: den yngsta i familjen. blir ofta uppmärksammad för sitt docklika utseende och näpna uttryck. legitimation är ett måste för nattvimmel trots att alla dörrvakter faller som furor för denna donna.
Greta Garbo: gammal är äldst och så är fallet för den här damen. dam är ett uttryck som ter sig väl i detta sammanhang då hon har mer vett och etikett än magdalena ribbing någonsin kan anteckana i sin bok. spenderar sin tid i en av sveriges största garderober och sliter för ett mer välklätt samhälle. klackar är ett måste, och det finns många.
Ingrid Bergman: mellanbarnet, lika med lagom är bäst. hon är den som går in i speglar på filippa k och ber om ursäkt till sin egen spegelbild. kan det vara det hårda pluggandet som ställer till med tillfälliga sinnesförvirringar? känner sig besviken på medellängden på de svenska karlarna i samhället då hon ofta är ett huvud högre.
Monica Zetterlund: den yngsta i familjen. blir ofta uppmärksammad för sitt docklika utseende och näpna uttryck. legitimation är ett måste för nattvimmel trots att alla dörrvakter faller som furor för denna donna.
Greta Garbo: gammal är äldst och så är fallet för den här damen. dam är ett uttryck som ter sig väl i detta sammanhang då hon har mer vett och etikett än magdalena ribbing någonsin kan anteckana i sin bok. spenderar sin tid i en av sveriges största garderober och sliter för ett mer välklätt samhälle. klackar är ett måste, och det finns många.
Ingrid Bergman: mellanbarnet, lika med lagom är bäst. hon är den som går in i speglar på filippa k och ber om ursäkt till sin egen spegelbild. kan det vara det hårda pluggandet som ställer till med tillfälliga sinnesförvirringar? känner sig besviken på medellängden på de svenska karlarna i samhället då hon ofta är ett huvud högre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)