ankan

Jag har en alldeles speciell vän.
Min vän är mjuk och go. Varm och mysig. Kärleksfull och vänlig. Lite utsliten.
Jag pratar inte om mitt könsorgan.
Jag pratar om en annan vän. Mitt gamla gosedjur.
Jag minns när vi fann varandra. Det var en regnig dag på en leksaksaffär i Göteborg. Efter detta möte var vi oskildaktiga under många år. Vi kunde prata om allt med varandra. Bytte tankar och löste världens alla gåtor. Den där unga damen har en jäkla fantasi, fick jag höra. När korkade motherfuckers sa att hon inte var en riktig anka så ploppade mitt alter ego fram i min lilla barnakropp. I dessa stunder fick jag liknade egenskaper som den besatta ungen i Exorcisten.
En dag när jag var sugen på att småsurra lite och lösa världsproblem svarade hon inte. Ögonen tittade lika vänligt på mig men inte ett ljud hördes från den sabla ankan. Jag var elva år. Det kom liksom aldrig någon förvarning. Hon knep bara helt och hållet näbb. Och sen dess har hon varit tyst. Det har slagit mig att det var efter denna incident som jag slutade leka med barbiedockorna snygg-Anna och
ful-Britta. Jag slutade samla på luktsuddigum och plastnappar. Mitt liv som passiv lekoman började. Och alla gosedjur runt om mig var lika med lite ludd och stoppning. Men det var ingen katastrof. Det bara hände.
I julas skulle jag åka hem till min hemstad för att fira. Väskan stog packad och det var dags att åka. Hade jag glömt något? Tandborste? Den är med. Linsvätska? Packad. Då såg jag dom svarta knappögonen som stirrade på mig. Där uppepå förvaringslådan. Ankans. Genast fick jag en otrolig lust att ta med henne hem över julen. Snabbt övervägde jag att låta henne fira här i Stockholm, men innan jag stängde min ytterdörr hade jag bäddat ner denna underbara ägodel i min säng, gett henne en puss och sagt- god jul min älskling, jag kommer snart hem igen. Och hon var inte arg alls. Det var då det hände. Hon log med näbben och svarade- God jul och hälsa hem.

Ingrid Bergman