Man ramlar bara inte på Riche

Men det var just det som jag lyckades med.

Om man har riktat in sig på en monsterkväll får man bli full. Men man får inte bli full på Riche. Så lyder lagen. Och denna kväll skulle heller inte styra mot berusning. Så var planen. Därför gick vi till Riche. Resultatet blev något som enligt mig lutar lite lätt mot en disaster.

På ett uteställe av detta slag ska man se sval ut och vara avslappnad, vara trevlig och stå i baren och smutta på ett glas vin. Man ska vara världsvan och artig utan att det går till överdrift. Det började bra. Men efter ett tag hade jag och en av damerna i sällskapet uppenbarligen tagit ett glas vin för mycket. Jag började känna mig så där konstigt dallrig i benen igen. Oh no! Mot utgången. När man anar dessa tendenser är det bäst att fly fältet och dra till något annat, mindre glassigt hak. Jag hade utgången i sikte och min kära vän gick några decimeter framför mig. Då plötsligt försvann min vän framför mig. Hon hade blivit överraskad av en, för henne, osynlig trappa bestående av två steg och föll handlöst framåt med huvudet före in i den tjocka folkmassan. Såklart lyckades hon få tag i stackars mig med de fladdriga benen i fallet. Jag såg mig själv i slowmotion, falla med vevande armar i hopp om att på något sätt behålla balansen. Men förgäves. Balansen stod inte på min sida och vi landade med ett plums i en stor hög mitt i lilla baren. Med min kjol uppe i armhålorna. Den tredje kvinnan i sällskapet skrattade så tårarna rann när jag mötte hennes blick efter att jag raskt hoppat upp igen som om jag hade blivit träffad av en elstöt. "Håll käften, det var ingen som såg det där" lyckades jag klämma fram mellan sammanbitna tänder. Dock stämde inte detta när jag tittade mig omkring. Samtliga gäster bestående av välklädda damer och herrar med mojitodrinkar, stirrade med stora ögon på de berusade två kvinnorna. Ojsan, håll i hatten! lite överförfriskade månne? Vilken stiiiil. Jag kunde ha spetsat mej på en påle eller ställt mig framför pendeltåget mot Märsta just i denna sekund.

Trots denna händelse händer det att jag ibland vistas på Riche. Men då ligger jag inte på golvet med ett vitt arsle i vädret. Nej, då står jag med ett glas vin i baren och ler lite smått mot stiliga karlar och känner mig sådär oerhört trevlig, sensuell och avslappnad.

Ingrid Bergman