igårkväll kändes det mesta så jobbigt. bara faktumet att det är så torterande långt kvar till lön får mig att vilja lägga mig i fosterställning i badkaret. söndagsångesten har lyst med sin frånvaro men är nu tillbaks med besked. för första gången någonsin hade jag ångest över att gå till jobbet. kändes som jag hade klantat till det i fredags när chefen var borta. skönt, för så var inte fallet när jag väl tog en snack ansikte mot ansikte.


diskuterade till sent igårkväll på msn med en gammal vän. hon hade bingat med en kille som var all that. han hade allt, ögonen, kroppen, rätt ålder, bra jobb, välutbildad och var villig att komma och hälsa på henne i staden där hon bor. hon var på moln, höjde honom till skyarna. men, så stod han där. i jämförelse men nästa ligg. och var blek och mesig. och nu kommer han, mesen. till stockholm från en lilla byhålan. och hon vill inte träffa honom. varför? har han inte kvar sina ögon? har han fått sparken från sitt jobb? svart eller vitt. från pirr till äckelkänsla. intressant.

/monica zetterlund