Attans att jag inte tänkte på det när jag valde mitt pseudo-namn. Greta i all ära, men här har vi ju faktiskt att göra med en äkta Mona-Lisa.
Vår första dejt var trevlig. Vi träffades efter jobbet för att avnjuta en middag på min favoritrestaurang. Vi hade mycket att prata om och stämningen var avslappnad. Trots hans urspung av högadel och internatutbildning i resväskan. Jag tycker lätt att sådana män blir högtravande och självupptagna. Till viss mån även han, men han slank igenom kontrollen. Kvällen blev sen och jag beslutade mig för att faktiskt åka hem till min egen säng för att sova. En kvinna har ju en viss stolthet trots allt.
Samtal och sms följde i en strid ström dom efterföljande dagarna och vi bestämde att det var dax för dejt nummer två. Mysig dag med fika och chokladpraliner. Han berättade att han tyckte om att måla. Gullligt. Alla tavlor föreställde tjejer. (Här borde jag har börjat ana oråd) Ja, kläderna föll denna gång. Vet inte om det var chokladen som påverkade mig eller något annat. Allt var i sin ordning och vi bestämde att vi snart skulle ses igen. Saker kom i mellan och så blev inte fallet. Han ringde och ringde. Men min vana trogen så tappar jag snabbt intresset och kom med diverse ursäkter för att slippa återvända till syndens näste.
Dagen D. Eller snarare Kvällen K. Afterwork med jobbarkompisarna, lite väl mycket vin och ingen middag leder ofta till okontrollerbara händelser. Jag lämnar mina kollegor och ett knappt påbörjat vinglas på Riche för att börja min nattvandring. Han bor ett s.k stenkast från den välkända "svampen". Klockan är väl närmare 2 när jag ringer. Som tur är så blir han glad över att jag ringer (och inte arg som normala människor borde bli när ngn ringer mitt i natten). Jag meddelar min position och ljuger ihop att jag är påväg hem, vilket jag i ärlighetens namn aldrig var. Han ber mig komma hem till honom, jag var ju ändå i närheten.
Jag snubblar in i lägenheten (detta har jag fått veta av honom dagen efter) kan knappt stå på benen och fastnar i hatthyllan och river ner alla ytterplagg som hänger där. Sen lär jag ha däckat i sängen. När jag vaknar dagen efter så är sängen tom. Förutom mig själv då. Jag tassar på vingliga bakfylleben upp för att kolla läget. Hatthyllan hänger på sin plats och där står Den. I vardagsrummet. Rakt i mitt synfält. Går inte att ta miste. En fet oljemålning ca 1X1,5m stor föreställandes MIG. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag fick iaf ha mina underkläder på. Jag får inte fram ett ord. Han sitter i soffan och äter frukost. -Nej, tack jag kan nog inte äta någon frukost idag, jag mår inte så bra. Men jag tar gärna en dusch. Kvickt som ögat smiter jag in i badrummet och låter vattnet skölja över min kropp. Jag lutar huvudet mot väggen och undrar i mitt stilla sinne om jag har att göra med en psykopat. Jag har läst om sådana. Män som förevigar sina offer i form av målningar och sedan dyrkar dem tills dom faller samman.
Jag vaknar upp från mina funderingar av att duschmunstycket rasar ner i mitt huvud. Själva hänganordningen har gått sönder. Fan. Som om inte huvudvärken var tillräcklig. Jag beslutar mig för att det är bäst att fly fältet. Jag klär mig i rekordfart och ursäktar mig med att jag är OTROLIGT bakis. Vi har inte setts sen dess. I bland hör han av sig. Tavelmannen.
Jag undrar vad tavlan skulle gå för på BUKOWSKIS? Jag var trots allt ganska "tavelskön" om man kan uttrycka sig på det sättet. En riktig Mona-Lisa, fast i underkläder.
/Greta Garbo
Vår första dejt var trevlig. Vi träffades efter jobbet för att avnjuta en middag på min favoritrestaurang. Vi hade mycket att prata om och stämningen var avslappnad. Trots hans urspung av högadel och internatutbildning i resväskan. Jag tycker lätt att sådana män blir högtravande och självupptagna. Till viss mån även han, men han slank igenom kontrollen. Kvällen blev sen och jag beslutade mig för att faktiskt åka hem till min egen säng för att sova. En kvinna har ju en viss stolthet trots allt.
Samtal och sms följde i en strid ström dom efterföljande dagarna och vi bestämde att det var dax för dejt nummer två. Mysig dag med fika och chokladpraliner. Han berättade att han tyckte om att måla. Gullligt. Alla tavlor föreställde tjejer. (Här borde jag har börjat ana oråd) Ja, kläderna föll denna gång. Vet inte om det var chokladen som påverkade mig eller något annat. Allt var i sin ordning och vi bestämde att vi snart skulle ses igen. Saker kom i mellan och så blev inte fallet. Han ringde och ringde. Men min vana trogen så tappar jag snabbt intresset och kom med diverse ursäkter för att slippa återvända till syndens näste.
Dagen D. Eller snarare Kvällen K. Afterwork med jobbarkompisarna, lite väl mycket vin och ingen middag leder ofta till okontrollerbara händelser. Jag lämnar mina kollegor och ett knappt påbörjat vinglas på Riche för att börja min nattvandring. Han bor ett s.k stenkast från den välkända "svampen". Klockan är väl närmare 2 när jag ringer. Som tur är så blir han glad över att jag ringer (och inte arg som normala människor borde bli när ngn ringer mitt i natten). Jag meddelar min position och ljuger ihop att jag är påväg hem, vilket jag i ärlighetens namn aldrig var. Han ber mig komma hem till honom, jag var ju ändå i närheten.
Jag snubblar in i lägenheten (detta har jag fått veta av honom dagen efter) kan knappt stå på benen och fastnar i hatthyllan och river ner alla ytterplagg som hänger där. Sen lär jag ha däckat i sängen. När jag vaknar dagen efter så är sängen tom. Förutom mig själv då. Jag tassar på vingliga bakfylleben upp för att kolla läget. Hatthyllan hänger på sin plats och där står Den. I vardagsrummet. Rakt i mitt synfält. Går inte att ta miste. En fet oljemålning ca 1X1,5m stor föreställandes MIG. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag fick iaf ha mina underkläder på. Jag får inte fram ett ord. Han sitter i soffan och äter frukost. -Nej, tack jag kan nog inte äta någon frukost idag, jag mår inte så bra. Men jag tar gärna en dusch. Kvickt som ögat smiter jag in i badrummet och låter vattnet skölja över min kropp. Jag lutar huvudet mot väggen och undrar i mitt stilla sinne om jag har att göra med en psykopat. Jag har läst om sådana. Män som förevigar sina offer i form av målningar och sedan dyrkar dem tills dom faller samman.
Jag vaknar upp från mina funderingar av att duschmunstycket rasar ner i mitt huvud. Själva hänganordningen har gått sönder. Fan. Som om inte huvudvärken var tillräcklig. Jag beslutar mig för att det är bäst att fly fältet. Jag klär mig i rekordfart och ursäktar mig med att jag är OTROLIGT bakis. Vi har inte setts sen dess. I bland hör han av sig. Tavelmannen.
Jag undrar vad tavlan skulle gå för på BUKOWSKIS? Jag var trots allt ganska "tavelskön" om man kan uttrycka sig på det sättet. En riktig Mona-Lisa, fast i underkläder.
/Greta Garbo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar