bitter på bio

Bio.
Vad är det med bio som gör att det känns så högtidligt. Man pudrar näsan lite extra och fifflar till en måttligt snygg look innan man beger sig iväg.
Såg den nya filmen "Darling" häromdagen.
Trots all meck och timmar framför spegeln var det ingen man som var mitt sällskap.
Bedrövande dålig film. Med stora förväntningar om att kastas in i en spännande, dramatisk, händelserik stureplansfilm, entrerade jag och min vän den fullspäckade biosalongen. Laddade med en minimal popcorns kartong i size a la fingerborg, slog vi oss ner bredvid ett nykärt par. Redan innan reklamvisningen började de äta såväl popcorn som på varandra. Deras popcorn karong kunde man snarare förväxla med en tvättbalja.
Men vilket jäkla smaskande! Irritationen växte och koncentrationen på filmen var som bortblåst. Har inte ni lärt er att äta med stängd mun? Och har ni inte kommit hit för att få se filmen? Hångla och diverse andra aktiviteter kan ni göra sen.
Filmen sög. Mina kära monsterhånglande grannar sög. Jag åt inte upp mina 10 popcorn i lådan i ren protest mot det hänsynslösa smaskandet i stolarna bredvid.
Tjejen i filmen var en fjantig, ensam och bitter jävel. Log typ en gång. När eftertexterna började rulla och det charmerande paret kärleksfullt omslingrade skuttade ut ur salongen insåg jag att jag hade exakt samma egenskaper som huvudpersonen. Ensam. Fjantig. jävligt bitter.
I all ära var min vännina en ypperlig date att se denna värdelösa film med. Men jag hade också helst hånglat mig egenom "Darling" med en härlig hunk.
Visst, jag erkänner! Jag är en bitter fitta! Kul att man kan vara glad för andras lycka.
För guds skull, vid biobesök, ät med stängd mun.

Ingrid Bergman