tillbaka

Äntligen tillbaka i kära Stockholm!
Tänk vad spirande glad man blir i själen när man återigen anländer till denna sköna stad. Man får nästan en känsla av nyförälskelse i hjärteroten när man skymtar de vackra husen längs med vattnet och ser yuppinallefolket i kostym som springer till möten med sina portföljer. Med nya ögon blir de fnittrande fjortisarna i sina fjällrävar och leggins charmiga (bara några enstaka sekunder) och tunnelbaneturen sista biten hem en mycket behaglig resa. Jag log tillochmed vänligt åt munspelsmannen när han var mitt uppe i sin svängande dans på vägen hem från T-centralen. Inte för att jag tror att han lade märkte till min vänliga gest. Han hade full koncentration på ett framförande av en melodi som spelades i ett stort antal tonarter på samma gång.
Hemkomsten känns som en lättnad. Efter att ha varit en sväng i ett behagligt och glatt Göteborg för att hjälpa min syster med flytt, tillbringade jag även ett långt dygn i min hemstad. Nej, så långt var det inte. Det är klart att det någonstans finns ett behov av att träffa sina "gamla" vänner. Med risk att komma till något som känns som en ödestad med utflugna vänner som dragit sin kos till roligare platser, lyckades jag tajma in en träff med fyra vänner som samtidigt besökte denna stad som gud glömde.
Ibland tycker jag synd om mina föräldrar som bor där. "Men små städer har också sin charm" Städer? Ja så kan man väl också kalla det. Jag kallar det ofta en pytteliten sorglig hemoröjd.

"Men du vet Jessie gjorde ju abort häromdagen igen, gjorde hon. Så nu har jag faktiskt sagt åt na att näste gång ja gör na på smällen så får dä bli som dä blir. Å ja har ju faktiskt fått jobbet på Lidl. "
(Två ynglingar står och samtalar utanför systemet)

På ett av stadens två caféer, belägen på torget, samlas varje dag, ett stort antal av invånarna för att uppnå concensus precis som de gamla grekerna. Dock handlar inte detta bullshit om hur vi ska få ett bättre samhälle. Här är det syjuntasnack.Det surras hej vilt mellan ung som gammal, kvinna som man, om helgens incidenter. Det är tal om folk som har nitat fläskiga raggare och de språkas om lättfotade flickor som har sugit kuk bakom citygrillen. Det finns bara en sak som kan få tyst på kacklet i hönsgården. Detta sker endast då ortens stora hjältar från stadens lag med stort L, dundrar in på rad. Med en varsin flickvän under armen gör hockeyspelarna entré.
Det är som att stänga av en Ipod.
Det blir knäpptyst och tystnaden består av respekt och ren dyrkan mot sportens gudar av kött och blod. Caféets gäster nickar i samförstånd till varandra låter spelarna inta sitt revir, i soffhörnet. Ungefär lagom tills den sista spelaren har fått sin latte till bordet, är skvallret och ljudnivån på max igen.

Men på något sätt, trots att jag föraktar många av dessa inrotade stackars satar (som det finns för många av i den här staden), är det nog som mamma säger att små städer har sin charm, det vill säga om man tar det med en nypa salt. Jag har gudskelov startat ett nytt liv här i Stockholm men samtidigt kommer jag alltid ha en visst band knutet till denna stad belägen vid världens ände. Denna skithåla ger mig alltid en speciell känsla av trygghet och värme. Här finns stora delar av min familj. På dessa gator hoppade jag twist som liten. I dalen åkte jag pulka. Alla sommarkvällar. Här blev jag kär för första gången och här fick jag min första kyss. Självklart finns det trots allt, djupt inom mig, en innerlig kärlek till denna stad. Det var ju i den här hemoröjden jag växte upp och blev jag.


Ingrid Bergman